Dagens Nyheter – 21 februari 1874, sida 2

lösa vildmarken! Var, denna verid så itrång, att de båda mäste, mötås — att ihgen annan hand än hans skulle på denne usling utkräfva Guds hämnd? Hennes fader! Och i denna älskliga flickas ådror, i hendes, som. i sin rena ungdom hade tyckts honom fager och skär såsom snödroppen, som ur: den pyfallha snön höjer sin hvita kalk — der råbn en skurks blod. Alla häns teorier om att egenskaper gå i ärf kommo här på skam! Från en sådan usling ett så syndfritt barn! Den tanken, hur pinade den honom ej! Skulle han väl någonsin åter kunna blicka in i detta ljufva, tankfulla anlete utan att besvärja fråm för sig synen af det vilda ansigtet Han sett vid det röda skenet från den fammaide stockelden och utan ätt söka finna någon likhet mellan dessa båda? Och denna hemlighet måste hån bevara till sin sista dag. En vink, en hviskning om den fatala sanningen, öch han och Lucilla voro skilda för alltid. — Jag var galen, då jäg utförde denna håndling, tänkte Lucius, galen såsom sedan, då jag låg yrande i bjernfeber. Och ändå, det vete himmelen, ansåg jag det såsom en handling af rättvisa. Vi voro ensamme i vildmarken med Gud, och jag trodde mig handla rätt, då jag gjorde mig till ett verktyg för hans vrede. Allt hvad som följde på den förskräckliga hand