Dagens Nyheter – 18 februari 1874, sida 2

sak, Lucius — och hennes röst skiftade ton och hennes blickar, gom så öppet brukade möta hans, sänkte sig mot jorden — du talade nyss om ett allt för hårdt vilkor som jag ålagt dig att uppfylla, du — du syftade naturligtvis dervid på — min far? — Ja, Lucilla. — Jag har funderat mycket på detta under din frånvaro, och jag ser n: saken i en annan dager. Vilkoret var för svårt, glöm att jag en gång framställde det. Jag är nöjd med att icke känna mera om mia fi.ders öde än jag redan gör. — Denna förändring har kommit bra hastigt, Lucilla. d — Nej, icke hastigt. Jag hade god tid att tänka under dessa två långa dagar. Jag lärde mig inse att jag icke hade rätt att fordra så mycket af dig. Låt min fars öde vara hvad det vara må; hyvarken du eller jag kunnd förändra det. Det underliga inträffade nu att allt detta icke föreföll Lucius välkommet. . Han: hade förut tyckt sin fästmö vara obillig; nu ansåg han henne vara nyckfull. — Ja, jag hari detta fall ej annat att göra, än att lyda dig, svarade han nästan kallt. Skall jag fatta det så att jag är löst från mitt löfte? Skall jag icke vidare göra något för att få veta hv Sivewrights öde? — Nej, intet mera. . Jag afstår från tanken på att lära känna min fars lif.