Dagens Nyheter – 18 februari 1874, sida 1

SAtt en dylik äfven är behöflig vid de underordnade embetsverken faller vid första — genast i ögonen... För finanserna afva vi nemligen fyra embetsverk (finansdepartementet, riksgäldskontoret, kammarrätten och riksbankens styrelse); för trafiken tre (nemligen styrelserna för posten, telegrafen och jernvägstrafiken); för försvaret två (landtförsvarsoch sjöförsvarsdepartementen), hvarjemte andra äro helt och hållet obehöfliga, såsom t. ex. kommerskollegium. Under sådana förhållanden, som alltför länge varit till fullo insedda, är det högst naturligt, att man med ifver yrkar på en genomgående reorganisation, hvarför man äfven sammanfattat anklagelsen mot det nuvarande systemet, i följande punkter: 1:0) en af detaljer öfverlastad regering, så att dennas högre funktioner förhindras af små intressen; 2:0) brist på enhet i förvaltningen, då olika grenar af samma göromål skola behandlas inom en mängd embetsverk; 3:0) ett slösaktigt öfverflöd af onyttiga embetsmän, hvilka utan motsvarande nytta tynga på budgeten; 4:0) för kort tjenstgöringstid för embetsmännen vid centralembetsverken, då denna dagligen för de fleste af dem ej räcker längre än mellan 11 f. m. och 2 e, m.; samt slutligen 5:0) det olycksaliga mångskrifveriet, hvilket gör, att man för en resolution på några få rader behöfver flera ark. Att afhjelpa dessa för statsmaskineriets normala gång betänkliga brister är den fordran, man ställer på den behöfliga reformen, och — med mindre lär man ej heller låta nöja sig. Under sådana förhållanden har regeringens proposition om dyrtidstillägg åt embetsmännen framkommit, utan att förslag till embetsverkens reorganisation åtföljt densamma, och nekas kan ej, att denna åtgärd i ett sådant ögonblick var mindre lämplig. Ingen förmenar de embetsmän, som verkligen äroi behof deraf, en lefnadskostnaderna motsvarande lön, så att de utan ekonomiska bekymmer kunna egna sig åt statens tjenst, men på samma gång fordrar man, att embetsmännens antal skall inskränkas, så att det ej utsträckes öfver behofvet, samt att samtliga dessa skola lemna ett lönen motsvarande arbete. Så länge detta ej är förhållandet, torde frågan om löneförhöjning vara för tidigt väckt. Att ställa auspicier för förslagets utgång vid innevarande riksdag är en omöjlighet, men troligt är, att statsutskottets redan kända förslag, rörande en gyllene medelväg, blir riksdagens beslut, åtminstone vid gemensam votering. Blir detta förhållandet och fästa sig kamrarne sålunda mera vid en bevekande billighet än vid politiskt förutseende, hafva de visat regeringen ett så stort förtroende, att den ej gerna genom hufvudfrågans onödiga och förlängda undanskjutande kan jäfva detsamma. i allmänhet är man af den öfvertygelse, att om åtskilliga NETTIS DE BETETT ER TESTET VERDIS NIRTAEV SS ATSTTTRTE NAT