Dagens Nyheter – 17 februari 1874, sida 2

Musik. Hr BR. Hagemeisters konsert var, enligt programmets löfte, stor, ej blott till omfång, utan ock till innehåll, och jemväl till åhörarnes antal. Dessas väntan riktades isynnerhet till den unge artisten sjelf, hvars talang hos violinens störste mästare erhållit den finare teknisk-estetiska bildning som egentligen utgör konstnären, till skilnad från dilettanten såväl som från konstmakaren. Icke är han derför genast hunnen till sjelfva höjdpunkten; men han har medlen i sin hand och banan riktad. Också märkte man med stort nöje hans ypperliga skola: stråkföringen med alla maner af bästa qvalitet, tekniken i allmänhet af utmärkt säkerhet och nitiditet, intonationen oklanderligt ren, och om stilen ännu icke fullkomligen utvecklat sig, är den dock ren, aldrig oädel, och på dess närvarande ståndpunkt mera fin än storartad. Detta allt märktes i hans inträdesnummer, Mendelsohns herrliga Emollkonsert, den han föredrog med lika mycken säkerhet som eld och känsla; i de båda al legrosatserna visade sig dock ännu ej det lugn som erfordras för uttryckets utveckling i dess fulla styrka och för det helas fasta hållning: konstnären måste ej allenast beherrska sitt instrument, utan ock sitt temperament. Men detta ger sig nog; bättre för mycket än för litet tändstoff. — Tartinis D-dur-sonat är en intressant tidsbild, full af den originella naivetet som betecknar violinmusikens äldsta perioder. Här beherrskade hr H. fullkomligt sitt ämne, och isynnerhet frambragte det vackra molladagiot ett djupt intryck. Såsom extranummer gaf hr H. Seb. Bachs präktiga Bourrbe i Hmol, en bland Joachims triumfer. Äfven gaf fru Stenhammar jemte konsertisten en vacker och mycket vårdadt skrifven aria med obligat violin af L. Norman; utförandet lika vårdadt som kompositionen. Brendlers klässiskt sköna trio ur Ry2a0 var äfven ett välkommet nummer, om än dess dramatiska art mera egnar den för scenen än för konsertsalen. Man hade ock tillfälle att beundra fröken Hilda Thegerströms glänsande virtuositet, nemligen i en half konsert (Fmoll) af vår gamle välbekante Chopin. Det är en mycket konstig komposition; det låter som om kompositören skulle gräla på sin motepänstige genius, hvilken å sit sida ingalunda blir honom svar skyldig. Men man säger att detta icke är annat än uttrycket af en obändig patriotisk Weltschmerz öfver Polens missöden och måste rätteligen ur sådan synpunkt uppfattas: De egentliga glanspunkterna voro förlagda vid konserteris ändpunkter; uvertyren till Vattendragaren och Beethovens A-dursymfoni, båda utförda med mycken pietet. Man lyssnar isynnerhet med verklig andakt till symfoniens mellansats i A-moll, utan tvifvel den uuderbaraste perla i remantikens verld. Fot Va a nt stR ER tt FN