Dagens Nyheter – 17 februari 1874, sida 2

-— SJ1 höljd i skymning, regnet piskande mot de höga fönstret öfver altaret, ansigtet å främ lingen, som läste vigselformuläret, den sorg liga känsla af ensamhet och hjelplöshet; son smög sig öfver mitt hjerta, der jag stod vic sidan af honom, för hvars skull jag då gich att försaka allt jag hade älskat. Aldrig,-jag är säker derpå, har ett sorgligare -bröllor egt rum. Då ceremonien var slut, såg främ lingen på mig med en underlig blick o lemnade. kyrkan efter ett kort, med hviskand ton fördt samtal med min man. Då h gått, gick Bertram genast till orgeln, denn orgel, på hvilken han under de senaste vec korna spelat så många timmar för mig, oc slog an de första ackorderna till Bröllops marschen.. Han spelade: så, som han allti gjorde, likt en man som för tillfället blot lefver i musik, men på mitt nedtyngda hjert utöfvade till och med denna trollmakt intel förljufvande inflytande. -— Vid dagbräcknin gen dagen derpå lemnade jag i hemlighej mitt föräldrahem. Jag kan ej framställ någon ursäkt härför, om icke den vanlig: den att jag öfver allt annat, öfver pli heder och aktning för mig sjelf, älskade de man, som förde mig bort från dem. Be tram försäkrade mig, att den tid ej skull vara långt aflägsen, då vårt äktenskap längre skulle behöfva vara någon hemlighe och jag skulle kunna återvinna mina fö äldrars kärlek och förtroende, men — de