Dagens Nyheter – 17 februari 1874, sida 1

Stockholms-Nyheter, Johan Lilliehöök. se Att den ene gamle sjöviannen efter den andre, efter en mer: eller mindre stormig rega :på-jordelifvets: ocean, bergar segel och kastar ankar i evighetens säkra hamn, förefaller ingen underligt. Detta liggeri sakens natur, säger man, och mehniskorna hafva genom vanans makt blifvit förtroliga med det djupa allvaret i sådana tilldragelser. Endast då, här någon vidt befaren slutar sin resa, väcker det; en allmännare uppmärksamhet och djupare sorg, Så är förhållandet, då i dag talrika kretsar af alla åldrar samlas för att egna den sista ärebetygelsen ät en ädel mans minne genom att bevittna framlidne amiral Fohan Killiehööks jordfästning. Hvem . var, då denne mån? Hade han såsom amiral vunnit lysande sjödrabbningar? Nej!; Eller hade han såsom administrator ordnat vårt sjöväsende? Nej! Men hela hans lf var en sann bild af.en pligttrogen och redbar sjöman. Hvärje uppdrag som tills delådes. honom utförde han med nit och samvetsgrannhet. På sjön kunna icke dagens frågor diskuteras, der måste en ledande vilja göra sig gällande; endast sättet kan vara olika. Den hädangångnesBätt var att på en gng göra gällände lydnadspligtens fordringar och sitt goda hjertas maning. DBerför åtlyddes han bå gerna af alla dem, som stodo under Häns befäl. Då med åren kroppskrafterna, enligt hans eget stränga bepröfvande, ansågos otillräckliga för tjenstens fordringar, egnade han sin odelade verksamhet åt mindre lyckligt lottade medmenniskors väl. Redanctidigt håde kan vunnit dem erfarenhet: att detsom plöja håfvet hvarken så eller skära och att flörtalets skörd utgör — en bruten helsa. Han insåg huru väl sjömän och deras efterlefvande behöfva medmenniskors tillgifyenhet och välvilja; och då han icke på egen hand tilltrodde sig kunna uträtta alt.det goda han önskade, förenade han sina krafter med liktänkande vänners. Redan tidigt blef han