Dagens Nyheter – 17 februari 1874, sida 1

FEN ende åter skall bero deraf, huru förtroendet motsvaras. Det är sannt, att konungens uteslutande lagstiftningsrätt i ekonomiska frågor samt hans absoluta veto ingalunda betingas af ett genomfördt konstititionelt statsskick eller till. och ned i sjeltva verket måste anses stridande mot detta. Konungens makt i dessa fall torde dock åtminstone få anses såsom ett medgifvande af folket och i den meningen såsom ett uppdrag äfven den, icke såsom sjelftagen eller sjelfs rifven. Och vill man finna medgifvanden i Successionsordningen och Regeringsformen, så lära de väl minst lika mycket få erkännas vara påbud, föreskrifter, ordningsstadgar. I afgjordaste motsats till de tider, då både folk och land betraktades såsom herrskarens egendom och folket ansågs böra underdånigst och tacksammast erkänna hvad herrskaren lät det behålla, ådagalägga slutligen de. vid hvarje riksdag återkommande förbandlingarne rörande första hufvudtiteln, att till och med. sjelfva konungen är löntagare, och det utan att hafva någon röst i och för bestämmans det af lönens .belopp. Detta framför allt torde. vara för frågan afgörande. Namnet och friheten från bevillningsafdrag förändra icke. saken. Om man således vredgas deröfver, att regeringen kallas folkets tjenare, så har äl detta sin anledning: i: uttrycket mera än i saken. Och om ordet tjenare hos oss ännu har en mindre vacker och sjelfständig klang än det borde och kunde hafva, så kommer väl detta just af de inrotade ;kastfördomar och föråldrade : såmhällsförhållanden, som medgifva hoftitlar och börd en betydelse jemte eller öfver det allmännas tjenst. Att såsom regeringsledamot anses tjena länd och folk lärer med ett ord icke kunna vanhedra någon.