Dagens Nyheter – 16 februari 1874, sida 1

Bland lyten som det nya statsskicket ärft från det gamla är den Konservativa attiraljen af fasta utskott, som väljas vid riksdagarnes början, ett af de väsentligaste. Utom. det att härigenom uppstår ett alltför rikt tillfälle att spela på fåfängans marknad, medför det äfven den olägenheten att de i dessa utskott invalde ledamöter icke ha så lätt att inse gränsen för sin makt, utan understundom falla i den förvillelsen att dem tillhör ej blott att utreda frågorna, utan jemväl att med riksdagens makt så att säga afgöra dem. Synnerligen gäller detta om Statsutskottet, hvilket ej rätt gerna vill glömma den förändring som skett med detsamma, i det att den förstärkta Statsutskottsinstitutionen genom den nya riksdagsordningen Bblifvit upphäfd. Det sätt, hvarpå kompromissen mellan det DeGeerska partiet och landtmannapartiet inom Statsutskdttet blifvit uppgjord, häntyder på att nuvarande Statsutskotts ledamöter hysa den meningen att deras beslut skulle blifva fullkomligt afgörande för riksdagen. För vår del tro vi dock ätt Statsutskottet handlat minst sagdt oförsigtigt. I all synnerhet hålla vi för att det DeGeerska partiet varit mycket oklokt, då det sålunda vid riksdagens början velat liksom genom öfverraskning framtvinga en kompromiss i en fråga, hvilken ännu hade så ringa blifvit afhandlad inom den stora massan af riksdagsmännen, helst det i en hast tillkomna beslutet: klarligen -hvarken kan tillfredsställa byråkratien eller den del äf andra kammaren som har fullt allvar med att vilja införa en klok användning af statsmedel. En kompromiss i politiska frågor bör vara det slutliga resultatet af allvarliga och Omfattande strider mellan dem som vederbör, då det befinnes att något annat medel att komma till ett slut icke gifves. Meni denna ordning har det härvidlag icke gått, ty byråkratien och den sparsamma demokratien ha ej brutit någon lans med hvarandra, såvida det ej skall antagas att det DeGeerska partiet är en målsman för den förra; och det är ja icke meningen. Vi befara att representanterna för den sparsamma demokratien, af hvilka icke få