Dagens Nyheter – 16 februari 1874, sida 1

Fru Bertram reste sig från pianot med en den kortaste skymt af glad förvåning i sitt anlete, med en den svagaste lilla darrning på de vackra läpparne — ett ögonblicks verk, som dock hans giriga öga med hänryckning uppfångade — derpå utbrast hon möåd en fast blick i de allvarliga grå ögonen: — Hr Hossack! ni här? — Ja, jag vet att ni förbjudit mig att besöka er och jag vet att tiden är opassande, men förlåt mig, fru Bertram, och hör mig för barmhertighets skull. Tiden har kommit då jag känner att antingen måste jag lemna denna plats och — med en svag darrning i rösten — allt som gör den kär för mig, eller qvarstanna för att bli lyckligare än jag är, lycklig, åtminstone genom förhoppningar, om ej annat. Ni påminner er min vän, Davoren — Påminna sig honom! Hennes kind bleknade vid blotta nämnandet af hans namn. — Läkaren, som kom för att se till er lilla dotter, då hon var sjuk? — Ja, svarade hon, seende underligt på honom, det är icke sannolikt att jag någonsin skall förgäta hr Davoren; — Ni är alltför tacksam för en sådan betydlig tjenst. Nåväl, Davoren, min gamle, käre vän, den bäste, den sannaste jag eger, är nu åter här. — Här, utropade hon blickande mot