Dagens Nyheter – 14 februari 1874, sida 2

RÄTTEG.och POLISNYHETER. LÄNSCELLFÄNGELSET, Förgiftntog. Vi omtalade för en tid se dän att en arrendator Victor Friberg från Ulna gård i Norra Ryds socken blifvit af vederbörande ronobetjent angifven för att hafva förgiftat ett gossebarn, som han haft med sin tjenstpiga Sofia Wilhelmina Garphoft. Efter ett förberedande förhör med Friberg å Ensta tingsställe, der sådäna omständigheter förekommo, att han förklarades skyldig att träda i allmänt häkte, affördes han derifrån af fånggevaldiger till norra länscellfängelset å Rörstrandsgatan. Under vägen dit beredde han sig emellertid tillfälle att rymma, och man visste ej hvar man skulle finna honom. Efter åtta dägers förlopp inställde sig dock Friberg vid länscellfängelset och begärde att blifva häktad. . ; Rörande förgiftningen, för hvilken Friberg blifvit anklagad, hölls i tisdags förliden vecka å norra länscellfängelset ett förhör, hvilket vi i korthet vilja omnämna, emedan det innehöll någrå högst upprörande detaljer. Pigan Garphoff, hvilken varit i Fribergs tjenst anställd sedan hösten 1871. hade efter hustru Fribergs död, hvilken inträffade sommaren 1872, stått i bt förtroligare förhållande till Friberg. Ett deras gemensamitia barn föddes:den 26 sept. 1873. Redan jångt innan dess hade emellertid bladet vändt sig; Friberg började bemöta Garphoff med ytterlig hårdhet, Han hade nemligen sökt och erhållit ja och samtycke tillmascNSkap med en önka,-som visserligen räknade många år, men äfven många pörininigar. I följd häraf öfvergaf hån sin förra inklination, Han kimde nu ej tåla hvärken modern eller det sedermera framfödda barnet. Hennes fråmställning till Friberg att man skulle låta dopa det oskyldiga barnet besvarade han med att det alldeles icks hastade. Han rufvade på andra planer, han. Modern, hvars göromål tvungo henne att nästan ständigt vistas utomhus, måste i det närmaste föda barnet med s. k. fsudd. En liten tioårig flicka, dotter till: en rättare i gräniiskapet, var vid deössä ofta återkommande tillfällen ombedd att efterse detsamma. Det var den 6 oktober på eftermiddagen. Figan Garphoff hade tillika med en kamrat begifvit sig till ladugården. I huset var ingen annan än Friberg och det tio dagar gamla barnet. Den tioåriga flickan var hemmå, emedan hon ej blifvit tillsagd att komma. Efter en stund änlände Friberg dit der rättaren bodde och bad flickan komma upp till barnet, emedan det grät och vär oroligt. Efter en stunds förlopp begaf sig flickan dit och möttö dörvid Friberg i dörren till köket, der barnet låg. Det skrek häf: tigt och flickan märkte att en sudd, läg vid sidan, som om den utfallit från munnen. Ingenting anande stack flickan sudden i munnen på barnet, hvilket genast utskjöt den med tungan. Flickan upprepade detta flera gånger, i tanke att få barnet att tiga, till dess det öfverfölls af häftiga uppkastningar af allt hvad det förtärt. I denna vefva kom modern in. Barnet ville ej emottaga någon föda, plågades af oupphörliga uppkastningar och blef allt sjukare och svagare. Vid tvåtiden på natten tycktes det lida till slut. Då begaf sig modern in till Fris berg, berättade under tårar barnets sjukdom och att det snart komme att aflida. Utan något spår af sinnesrörelse gaf Friberg härpå detta svar: läs lite öfver fonom då. Derefter begaf sig modern ut till dödsbädden. Hon rådgjorde nu med den omnämde rättarens hustru, hvilken anländt, och de beslutade att efterskicka ett äldre fruntimmer för att gifva det odöpta barnet nöddop Qvinnan anlände och gaf barnet detta; i dopet kallades det Viktor Emanuel. Några minuter derefter afled det. Dunkla rykten började emellertid strax derefter sprida sig att det blifvit förgiftadt, och detta af sin egen fader. Man slöt detta af faderns hat till det oskyldiga barnet, som var honom i vägen; af hans ensamhet med detsarma den 6 oktober; af barnets egendomliga dödssätt m. m. Dessutom hade en person, hvilken varit med vid svepningen, märkt att barnets naglar voro alldeles svarta. Modern, som äfven fick höra ryktena och började tro på sanningen af dem, begaf sig samma dag det skulle begrafvas till kyrkoherden, omtalade hvad som sades man och man emellan och frågade, huruvida ej begrafningen kunde uppskjutas till dess medikolegal besigtning skett. Kyrkoherden kund? icke inställa begrafningen på grund af lösa rykten, och den försiggick. Han skref dock omedelbart derefter till kronolänsmannen i orten; hvilken utverkade sig tillstånd af konungens befallningshafvande att låta uppgräfva samt låta vederbörande läkare undersöka den döda kroppen. Det blef då intet tvifvel mer; i inelfvorna fanns en stor mängd arsenik. Friberg är visserligen ej ännu juridiskt öfverbevisad om att hafva begått detta gräsliga brott; sjelfva händelsen i sin helhet pekar dock endast på en person. Att förhindra barnets döpelse ... att låta ett annat tioårigt oskyldigt barn utföra förgiftningen — sannerligen, det är så demoniskt att man ryser vid blotta tanken derpå! Hans ideliga nekande och ofta återkommande tvetalar vid ransakningen ställa honom ej heller i en god dager. Ransakningen uppskjöts. Friberg hålles fortfarande häktad. TTtuilran RAlyrlh Atan