Dagens Nyheter – 14 februari 1874, sida 2

Under våra samtal undviker jag städse allt som kan se ut som ville jag söka intränga i hennes hemlighet — och hvarje timme jag tillbringar i hennes sällskap kommer blott min kärlek och min aktning för henne att tillväxa. — Har du åter bedt henne blifva din hustru ? : — Ja, ja, oupphörligt har jag gjort det, men hon tillbakavisar mig städse med.samma ihärdiga bestämdhet. Och likväl, Lucius, tror jag att hon älskar mig. Jag är ej ett sådant dumhufvud eller en sådan skurk, att jag skulle med min uppmärksamhet följa en qvinna, som jag visste afskydde mig eller som betraktade mig med fullkomlig likgiltighet. Jag ser hennes ansigte ljusna, då vi mötas, jag hör de tjufva bäfvande tonerna i hennes röst, då hon talar om den kärlek hon vägrar att skänka mig. Nej, Lucius, der finnes hvarken likgiltighet eller köld. Gud allena vet, hvad det dock är som skiljer oss åt; för mig är det en olöslig gåta. — Och du har skickat efter mig blott för att säga mig detta. I ditt bref talade du om att jag skulle bjelpa dig; buru skall väl jag kunna vara till någon hjelp här? — För det första emedan du är en bättre domare öfver menniskonaturen än jag och derför mera i stånd att reda mycket, som för mig är ett verkligt mysterium; och för det andra emedan du, som ej är förbländad