Dagens Nyheter – 12 februari 1874, sida 1

— Ja, om än er kärlek för honom ej skulle kunna rubbas, hvarför skall den behöfva skilja oss båda — i händelse jag ej är er fullkomligt likgiltig? Svara. mig först på den frågan, Lucilla: bryr ni er väl blött aldrig så litet om mig? Hon såg upp på honom för första gången, leende fast med tårfyllda ögon och med ett uttryck i sitt ansigte, till hälften sorgset, till hälften skalkaktigt: — Aldrig: så litet, upprepade hon. Ja; det kan jag erkänna. Det förbinder mig icke till mycket. — Mer än litet då? O, var uppriktig; Lucilla! Jag har visat er hela mitt hjertas svaghet — eller kanske rättare styrka. — Jag älskar er innerligt, sade hon skyggt. Hon var sluten till hans bröst, innan orden till. hälften voro uttalade, och trolofningskyssen trycktes på hennes darrande läppar. Men hon slet sig hastigt lös ur denna första ljufva omfamning. — Ni har ännu ej hört hälften af hvad jag har att säga: er, hr Davoren. — Jag vill aldrig heta hr Davoren meral — Så vill jag säga Lucius, då. Ja, Lucius, du måste höra hvad jag har att säga dig. Jag älskar dig mycket, mycket (detta sades. med en liten varnapde åtbörd, som 28 LUCIUS DAVOBENA