Dagens Nyheter – 10 februari 1874, sida 1

Alexandre Dumas invald i franska akademien. Man torde erinra sig, att den-franska erkebiskopen Dupanloup för någon tid sedan vägrade -att i franska akademien sitta vid sidan af. den i den.vittra olympen nyligen invalde store språkkännaren Littre till följd af den senarös fritänkeri. Hans högvördighet ville icke taga plats der de bespettare sitta. Om man utaf demna yttring af presterlig intolerans tager sig anledning till den förmodan att den franska akademien — Richelieus storverk och förebilden af vårt 185 mannasamfund — skulle i allmänhet hysa mindre frisinnade åsigter och vid invalet af nya medlemmar taga hänsyn till något annat än litterära. förtjenster, så borde man öfvertygas om sitt misstag, då man i de senaste franska tidningarne läser, att akademien med ovanligt stor majoritet till innehafvare af en ledig stol kallat Alexandre Dumas — den. snillrike sonen till en snillrik . fader, den kände författaren till La Dame aut OCamelias, I hoöomme-femme och Monsieir Alphonse, den parisiska demi-mondens och den vilseförda kärlekens spirituelle skildrare. Då vi anse utt detta val, hvilket hedrar akademien icke mindre än den numera odödliget, vittnar om fördomsfrihet, må icke detta så förstås, som om Alexandre Dumas skulle genom osedliga framställningar fläckat sin författareära och derigenom gjort sig ovärdig en fåtölj i Palais Mazarin, ehuru nog de finnas, hvilka påstå att så är förhållandet. Men den hänsynslöshet, med hvilken den berömde författaren uppoffrat den litterära slentrianens traditioner, och. den djerfhet, med hvilken han kastar sig in i bränningarne af samtidens sociala frågor för att med elegansen af sin penna och styrkan. af sin psykologiska reflexion teckna de id6er, som röra sig just inom den närvarande tiden, med ett ord sjelfva föremålet för. hans författareverksamhet är ingalunda af beskåffenhet att göra honom wäl :anskrifven hos litteraturens högvördigeOm det ock icke kan betviflas att den utmärkelse som kommit Dumas till del i wiss mån bör förklaras såsom en hyllning åt det inom romanlitteraturen högt klingande namn, hvilket bäres af sonen till Musketörernas författare, så Har dock den franska akademien genom det gjorda välet oetydigt ådagalagt, ätt den vet att uppskatta den litterära begåfningen, äfven der den vill bjelfständigt och utan menniskofruktan göra kig. gällande. Att en litterär institution af det slag som den frätiska akademien kan, då den lemnar all partihänsyn åsido, i kerdeles hög grad bidråga till: litteraturens lyftande är naturligt; men opartiskhet, hvarpå nämda akademi nu aflagt ett vackert prob är också ett oundgängligt vilkor, utän hvilket hela inrättningen förfelår sitt ändamål och endast skapar krypande slafvar, af hvilka man gunås har tillräckligt många i litteraturen såväl som på andra områden.