Dagens Nyheter – 10 februari 1874, sida 1

— 205 — — Ja, sade Lucius, sakta och tankfullt, god natt! Jag skall komma och se till den lilla flickan tidigt i morgon bittida, låt oss säga klockan åtta, eftersom jag måste lemna Stillmington straxt efter nio — så fråmt klockan åtta icke är för tidigt för er, fru Bertram ? — Nej, nej, det är visst icke för tidigt, avarade hon. De skildes, Geoffrey med en obehaglig förkänsla af att så snart den lilla flickan blifvit återställd, skulle hans nuvarande ställning till fru Bertram upphöra. Hvilken före vändning skulle han väl sedan finna för att tvinga sig in på henne i hennes enslighet. — Nåväl, Lucius, sade han, så snärt de kommit ut ur huset, hvad tycker du om henne? — Jag tycker att hon är mycket vacker, svarade Lucius med en tankfull långsamhet, som synnerligt retade hans vän. — Hvad kan jag väl mera tycka om henne efter en så kort sammanvaro? Hon tyckes, fortsatte han med en nästan pinsam ansträngning, hålla mycket af sitt barn. Jag är mycket ledsen öfver hennes ensamma ställning, utan beskyddare, utan stöd, men; — — Men hvad? utropade Geoffrey otåligt. Hur du plågar min själ med dina afmätta stafvelser! — Jag tror att det klokaste, ja, det enda förståndiga du kan göra är att glömma henne.