Dagens Nyheter – 10 februari 1874, sida 1

— SV bad Geoffrey, han skall sätta långt större värde på era ord än på mina, och ni vet icke hvilken god menniska han är. — Må fru Bertram vara öfvertygad att jag är blott -alliför lycklig att ha kunnat vara till någon tjenst, hördes Lueius röst yttra från tröskeln till förstugan. Fru Bertram ilade till dörren, der läkaren stod i dunklet, hög: och mörk, på det öfversta trappsteget. — 0! låt mig få tala vid honom, låt mig få fatta hans hand! ropade hon ur stånd att beherrska sin rörelse, och nästa ögonblick stod hon ansigte mot ansigte med Lucius Davoren med sin hand hvilande i hans. De kunde knappast se hvarandras ancigten, men länge, länge dröjde deras händer i hvarandras. Geoffrey stod ett litet stycke derifrån. En smula förundrad såg han på dem och tänkte att så mycken tacksamhet kunde knappast ha varit nödvändig mot en läkare, hade han ock, såsem denne, rest öfver hundrade mil för att skrifva ett recept åt ett afgudadt barh. o— Det är synd att jag sjelf icke är läkare, tänkte han med någon bitterhet och likväl hade han varit så ifrig att fru Bertram skulle sjelf tacka hans vän för dem tjenst denne gjort. — Kom, Lucius, sade han. Fru Bertram har varit så upprörd de här sista dagarne, att vi gjorde bäst i att lemna henne i ro.