Dagens Nyheter – 9 februari 1874, sida 2

måste göra en man galen. Men den har kanske icke betydt något. Då en menniska är så förtvifladt kär som jag, då vete himmelen för hvilka bländverk och villor hon ej är utsatt. — Nåväl, sade Lucius, jag skall, här jag får se henne, försöka att se åtminstone huruvida hon älskar dig eller ej. Huruvida hon är värd din kärlek, det är en fråga, som jag ej vill försöka att lösa. — Ja, svarade Geoffrey, något förvirrad, men ser du, Lucius, fru Bertram skulle helst vilja slippa se dig — — Hvad? Helst vilja slippa se den läkare, som kommit från London för att se till hennes sjuka barn! En underlig och kall mor! — Du har orätt, Lucius, hon är den mest hängifna moder. Jag har aldrig sett någon så fortviflad som hon öfver sitt barns sjukdom. Men hon har uttröttat sig, hon har genom vakor blifvit upprörd och nervös och känner: sig ej böjd för att emottaga någon. 4 — Utom dig! sade Lucius. — Min käre vän, i sin olycka har hon icke tänkt mer på mig än om jag vore — en — en — en bomullsparaply, utropade Geoffrey, fåfängt sökande efter någon annan jemförelse. Hon tänker icke på något annat än den lilla der rödbenta engeln, och kan du tro att hon under sådana omständigheter skulle vilja se en främling?