Dagens Nyheter – 7 februari 1874, sida 2

So AV af societetshuset, genom hvilken dörr han visste att de uppträdande kommo och gingo, väntade till dess fru Bertram, en af de tidigaste, kom ut. Hon var icke ensam. Hennes värdinnas dotter, det unga fruntimret med korkskrufslockarne, följde henne. Han beledsagade dem på något afstånd, utan att observeras af någondera. Hans kärlek och hans deltagande i den älskades sorg gjorde honom djerf. Knappt hade de kommit in på en fullkomligt folktom och tyst gata, förr än han påskyndade sina steg, hann upp dem och vågade ännu en gång tilltala den qvinna som sist så hårdt visat honom ifrån sig. — Förlåt mig, fru Bertram, sade han; men jag har hört talay om er lilla flickas sjukdom och ville så gerna veta om jag ej kunde vara till någon nytta för er. Ar det ingenting jag kan göra? — Ingenting, svarade hon sorgset, utan att det minsta sakta sina steg. Det är vänligt af er att önska det ni kunde vara mig till någon tjenst; men så framt ni ej kan återge min lilla älskling helsa och styrka — hon var så frisk och stark för blott några få dagar sedan — kan ni intet göra. Hon är i Guds hand. Jag vet nog att det blott är en barnsjukdom, som icke borde göra mig så olycklig, men —men hon är mitt allt här i verlden. l — Är ni nöjd nfoå ov läkare, eller skall