Dagens Nyheter – 7 februari 1874, sida 2

Uslingar! skrek Mikromega. Det skulle vara lagom att göra en ända på Er med en enda spark. Gör dig intet det omaket sade filosofen. De tillintetgöra hvarandra allt hvad de hinna. När de inte slå ihjäl hvarann, dö de af hunger, öfveransträngning och omåttlighet. Det är icke dessa menniskomassor som skola utrotas, utan de okynniga vildar som sitta i präktiga palatser och under en middagslur gifva befallning att man skall ödelägga några tusen slägtingar och som derefter med pomp och ståt tåga till kyrkan för att tacka himmelen för nådigt bistånd! Den resande intogs af medlidande med den lilla menniskorasen. Han sade till filosofen: Då du hör till det ringa antalet vise, som som icke försörja sig med att dräpa, så säg mig hur du använder din tid? Filosofen svarade: Vi undersöka flugor, mäta linier och uträkna figurer. Vi äro fullkomligt öfverens om två eller tre saker, som vi förstå, men kifvas och träta om tvåtusen som vi inte förstå. Det var för sirianaren och hans reskamrat likasom en -sällsam dröm att höra berättas om hvad dessa små tänkande insekter företogo sig. Hur långt räknar ni afståndet från Sirius till Castor? frågade Mikromega. Trettiotre och en half grad, svarade alla med en mun. Och hur långt är det härifrån till månen? frågade Mikromega. Trettio jorddiametrar i rundt tal, ljöd svaret. Huru mycket väger er atmosfer? frågade Mikromega vidare; Den väger 900 gånger mindre än vatten och 90,000 gånger mindre än guld. Mikromega sade: Eftersom du har såväl reda på hvad som omgifver dig, så vet du väl också något om din själ? Filosoferna började nu tala på en gång, ochd er fanns icke två som voro ense. En citerade Aristoteles, en annan Cartesius; den ena hemtade sin visdom från Malebranche, den andra från Locke och den tredje från Leibnitz. Snart öfverröstade dock en gammal cartesianare alla de andra och han sade då: Själen är ande. Grunden till dess existens är att den är till. Det är detta Aristoteles uttryckligen säger sidan 633 i Louvre-upplagan Han citerade stället på grekiska. Jag förstår inte grekiska, sade Mikromega. Inte-jag heller, svarade filosofen. . Men säg mig hvarför du talar grekiska? frågade jätten. Derför, svarade filosofen, att intet kan vara lämpligare än att tala om något hvarom man ingenting vet, på ett språk som man förstår ännu mindre. En annan fllosof sade: Själen är en ande som före födelsen. känner alla osinliga ting men som efter födelsen måste gå i skola för att åter lära sig hvad den en gång kunde såväl, men som den niwniera aldrig kan lära känna. Det är väl ingen fördel, sade Mikromega, Satt ha varit så vis före födelsen, när visdomen i och med detsamma är bortå. Men hvad menar du med en, ande? Hvilken fråga! svarade filosofen. Hvem kan säga hvad en ande är! Vi veta endast, att anden icke är materiel. Vet du då hvad materia är? sade Mikromega. Visserligen vet jag det, svarade filosofen. Till exempel: denna sten har en grå färg, den har en bestämd form, den har utsträckning i tre riktningar, den har tyngd oeh den är delbar. Godt! svarade sirianaren. Denna kropp som du påstår det och det om, kan du säga mig hvad den är? Du känner några af dess egenskaper, men vet du hvad som ligger till grund för allt detta; Vet du hvad kroppen i och för sig är? Nej! svarade filosofen. Då vet du ju i sjelfva verket ej hvad materien är. Mikromega vände sig nu till en annan vis man, som satt på hans tumme, och frågade hvad han tänkte om själen och dess ändamal. Min själ är ett intet i alla hänseenden, svarade Malebranches lärjunge, ty Gud sjelt uträttar allt för mig; han gör allt hvad som angår mig. Då är det inte stort värdt att lefva, anmärkte sirianaren. Och du min vän! sade han till en Leibnitz lärjunge, Hvad säger ud Min själ, svarade han, är en spegel för nniversum och min kropp är spegelns ram. Jag hoppas att jag uttrycker mig tillräckligt klart. Jätten log, ehuru han tänkte att denna icke vär den minst vise af alla filosoferna. Dvergen ville omfamna talaren, men olyckligtvis framträdde en liten man med fyrkantig hatt och bad den siste talaren afstå från sådana farliga åsigter. Han påstod sig veta allt om själen och verlden. Det var för honom en källa till outsäglig lycka att känna — härvid krängde han hvitögonen mot zenith — att de resande från de andra verldärne, deras solar och stjernor voro skapade endast och allenast för mensklighetens skull, Det var skeppspresten: Vid detta utlåtande brusto de två reskamraterna i ett hiskeligt skratt och släppte fartyget i sjön, nickade farväl och lofvade att skrifva en filosofi till deras uppbyggelse och upplysning: ufter lång tid ankom mycket riktigt den utlofvade boken till franska vetenskapssocieteten i Paris; men när den gamle sekreteraren öppnade den, fann han bara de hvita oskrifta pappersbladen.