Dagens Nyheter – 7 februari 1874, sida 1

god nog åt hans stallpojke. — Jag skulle vara så tacksam om ni kunde hitta på något, som jag kunde göra för det lilla barnet. — Jag tror icke att det finnes något. Hennes mor låter intet fattas henne. Men drufvorna voro en öfverraskning. Jag trodde ej att det fanns några att få, sade hon. Men troligtvis hade hon knappast gått upp till det priset, ty det ser inte ut som om hon skulle ha så god råd. Kämpande med fattigdomen! Hyilken smärta ingaf honom ej den tanken. Han satt på sin plats å främsta stolraden, då konserten började. Denna afton var allvaret i hennes ansigte sublimt, tycktes det honom, ty han kände hennes hemliga sorg, visste att hennes hjerta var hos det sjuka barnet. Hoz sjöng en gammal vanlig sång, intet klassiskt, blott en gammal engelsk ballad: Hon b:r en krans af rosor, en enkel känslofull historia om kärlek och sorg. De klagande tonerna lockade fram många tårar, till och med hös Stillmingtonborna, hvilka annars icke hade lätt att erfara så djupa intryck. — Himmelens Gud, hvilken galning hon gör migiill, tänkte Geoffrey. jag, somalia,