Dagens Nyheter – 6 februari 1874, sida 3

eLåtom oss undersöka, sade Mikromega och tog en sax, afklippte ett litet stycke af tumnageln, rullade ihop det till en lur och lade hela skeppet in i röret. Snart hörde sirianaren ett otydligt sorl, hvilket småningom blef tydligare, till dess han kunde höra huru de förde riktiga samtal. Sirianaren tog dvergen upp på sitt knä och lät honom böja ned hufvudet till småfolket för att tilltala dem med sin svagaste hviskning: I, nästan osynliga insekter, som det behagat skaparen at göra så oändligt små, jag tackar Gud att han uppenbarat mig en hemlighet, hvilken jag trodde vara outgrundlig! Det är möjligt att man föraktar eder och ej vill mottaga er vid det hof hvarifrån jag är fördrifven, men jag föraktar er icke, utan jag erbjuder er mitt beskydd. Nu blefvo småttingarne förvånade. Skeppsresten bad, sjömännen gvuro och filosoferna Hlosoferade; men ingen var i stånd att förklara upphofvet till den sällsamma stämman. Dvergen från Saturuus, som hade en mycket svagare röst än Mikromega, sade då med få ord hvilka de voro och hvarifrån de kommo och började derpå utforska sina små åhörare. En matematiker i sällskapet, som illa upptog de förnärmande frågorna, tog talarens höjd med qvadranten och derpå utbrast han: Så ringa vågar du tänka om oss, derför att du händelsevis är femtusen fot. Hvad! fem tusen fot! skrek dvergen. Du store Gud, huru kan han veta min längd! Denna atom känner min längd och jag måste begagna mikroskop för att få reda på hans litenhet. Ja, sade matematikern. Jag har mätt dig och nu vill jag ta höjden på din kamrat. Med hjelp af sin trigonometri fick matematikern snart reda på att han hade för sig en ung man om 120,000 fot. (Forts.) ee RAN