Dagens Nyheter – 4 februari 1874, sida 1

påminna mig, tog han mig ifamn och kysste mig. Stackars Lucy,, sade han, stackars faderoch moderlösa lilla flickat! Han var mycket vänlig mot mig de trefnästa dagarne och förde mig sedan ned till Yorkshire, till skolan, der jag stannade i nära tio år. — En underligt vemodig skildring, fröken Sivewright, sade Lucius, varmt intresserad. Och sedan dess har ni icke hört något om er fars öde? — Blott det att han rest till Amerika och att min farfader aldrig hört något om honom från den dag, de skiljdes, till den som i dag är. Lucillas berättelse hade fört de båda unga närmare hvarandra. Nu kunde Lucius fritt tillåta sitt intresse för henne att ökas — kunde fritt ge sig fången åt den makt hennes milda skönhet utöfvade, åt det förtrollande i hennes sympatetiska röst. Allt oftare förnyade han sina besök under de stormiga marsdagarne och in i den varmare, ljusare, vårfagra april, och slutligen, då han såg tillbaka på den tid som gått, förundrade det honom huru han kunnat uthärda att lefva, innan hans hvardagslif blef förljufvadt af dessa skymtar från en ljusare verld. Den gamle mannen blef allt mer och mer tillgänglig, till och med vänlig, och tillät de båda unga att fritt samtala med hvarandra så mycket de önskade, utan att göra