Dagens Nyheter – 4 februari 1874, sida 1

talat till henne. Men han hade skrifvit till henne — bref som skulle ha utgjort en tjock volym, hade han brytt sig om att utgifva dessa sina sentimentala kompositioner —-men den djupaste tystnad från hennes sida var det enda svar han fick på sina brinnande epistlar, i hvilka han erbjöd sin hand och sin förmögenhet, ja sitt hjerteblod, om hon skulle önska ett sådant offer. Hon måste ha varit kallare än is, eftersom hon ej rördes af dessa, ändå i det stora hela så ärliga och rättframma, så manliga och sanna bref, Hon hade igenkänt deras författare, det visste han. Hur fylld salen än var, kände Geoffrey att hans närvaro icke förblef obemärkt af henne. Hennes älskliga hufvud rörde sig aldrig från sin nästan statylika hvila —Lfett tankfullt allvar, såsom hos den som sett ett slut på lifvets glädje och rörelser — men mer än en gång hade han ändå inbillat sig se hur det glänste till i dessa djupa grå ögon, då de kände igen honom, liksom,om äfven detta lugna hjerta kunde genombäfvas af en känsla af triumf vid tanken på så mycken trogen tillgifvenhet, så mycken gagnlös dyrkan. — Hon vill icke svara på mina bref eller skänka mig en enda stråle af uppmuntran, men hon tycker om att veta att det finnes en hederlig narr, som låller på att låta sitt hjerta krossas för hennes skull. Men det