Dagens Nyheter – 2 februari 1874, sida 2

Teater. I början af förra veckan gafs på Dramaliska teatern en representation af ganska ovanligt intresse. Det såg ut som om teaterdirektionen velat gifva ett slags literärhistorisk förvisning genom att sammanställa ett för omkring 300 år sedan skrifvet teaterstycke med ett från våra dagar. Den effekt som härmed åstadkoms var verkligen förvånande, och det var för teaterliteraturens vänner särdeles uppbyggligt att se huru denna literaturgren hunnit utveckla sig och uppnå en så hög grad af formfulländning som den fransyska nuvarande dramatiken. Hvad mera är, teatern synes, äfven om vi nu skulle våga att ta den franska bagatellen som representant, hafva gjort till sin uppgift att icke blott framställa händelsen eller handlingen för dess egen eller karakterskildringens skull. Men — Shakespeare .och Labiche Martin, hvilken oerhörd sammanställning! Men det är icke vi, det är ju Dramatiska teatern sem ställt tillsamman en pantomim af den störste och en komedi af två små! Det har i alla, eller åtminstone rätt långa tider, utgjort den nyare tidens triumf att ega en dramatiker som alltjemt ännu anses oupphunnen uti allt, i dramatisk byggnadskonst, korbposition, tankedjup, menniskokännedom, diktion. Om allt detta hade sin riktighet — och hvem vågar tvifla derpå? — måste man sluta till att icke endast den dramatiska konsten, utan vi sjelfva, vår andliga utveckling varit stillastående i 300 år, då ju teatera enligt Shakespeares egen mening är en trogen mätare på ett folks andliga ståndpunkt. Vi skulle på dessa, kanske de betydelsefullaste åren i verldshistorien, med dess reformationer och revolutioner icke hafva kommit ett fjät framåt, och hvem vågar dock tro detta? Om den dramatiske författaren är den som i sig upptagit allt hvad i samtiden rör sig, om han är den, i hvilken en hel tids sträfvanden till godt och ondt, san: ningsökanden och misstag, förvillelser och drömmar om ett kommande bättre, hunnit till medvetande och klarhet,oeh som;kan framställa detta för sina åhörare och derigenom bringa. dessa till klar kunskap om sig sjelfva och den tid de lefva i, då äro visserligen fransmännen stora dramatiska författare och behöfva icke för sin storhet gå fram öfver andras neddragna storheter. Hafva vi svenskar, som genom vårt aflägsna läge och andra omständigheter icke fått; tillfälleatt förskaffa oss en så sjelfständig kultur och konst, och framför allt dramatisk konst, hafva icke vi genom vår scen under nära tjugu år uteslutande följt med den franska nationens utveckling och inre historia — hafva vi icke exempelvis sett Louis Philippes borgarregering i Klädeshandlaren och hans måg, andra kejsardömet med dess uselhet och dess förtjensteri Benoiton, Frou-Frou o. fl., och till sist republiken efter kriget med dess -nyvaknande bättre tendenser i Män af ära ! Men hvar ha vi sett 1809, 1814, 1844, 1848, 1865? I Konjander, i Hittebarnet, Läkaren, Smädeskrifvaren, Mäster Smith, Blommor i drifbänk, Evas systrar eller En arbetare? Ingalunda; jo i några servila kröningspjeser och nationaldivertissemanger. Ha vi då ickehaftmod?att taga motiven midt i brinnande lifvet! Jo, men vi ha aldrig haft något brinnande lif; vår utveckling, våra. frågors lösning ha aldrig varit dramatiska, vårt lynne är för mycket reflekteradt, eller odramatiskt. Alltså synes den sanna dramatiken omöjlig bland vissa nationer och dessa taga då till scenen för att antingen genom framställningen af dramatiska momenter ur en förfluten historisk period väcka nationalkänslan eller genom att upptaga vissa problemer af helt allmän natur, utan något afseende på den tid i hvilken de passera, söka lösa desamma på ett så uppbyggligt sätt som möjligt. I Frankrike deremot ha teatern och det offentliga lifvet blitvit ett, teatern har blifvit en trogen spegel, kanske alltför trogen, den har blifvit en offentlig diskussionssal, der alla frågor behandlas och7afdömas med hvisslingar och applåder. I dag skrifver Dumas fils en bok om qvinnan (IHomme-femme). Om åtta dagar ges en pjes som tar upp frågan; om åtta dagar kommer en pjes till svar, och snart är frågan behandlad i sex olika repriser på skämt och allvar. Här är den dramatiska konsten slut och teaterpjesen börjar: Scenen har upphört att vara blott til Lyst och konsten dör; och det folk som lefver ett så rörligt och vaket lif har icke tid att sörja öfver förlusten, utan inskränker sig till att votera bevillning till uppförandet af Corneille och Racine, klippa operatexter ur Shaksveare och jubla vid Offen