Dagens Nyheter – 2 februari 1874, sida 1

vänskap. Men sedan vi nu ha ordnat allt detta på ett angenämt sätt, låtom oss gå till vår undersökning af ert illamående. — Icke i qväll, sade Sivewright. Kom till mig i morgon, om ni får tid dertill. Sjukdomssymptomerna äro ej af sådan beskatfenhet, att någon skyndsam behandling just är af nöden. Låt oss egna denna qväll åt vänskapen. — Gerna, svarade Lucius. Jag skall komma hit till er i morgon förmiddag klockan tio. Han drog sin stol närmare brasan, kännande att han nu verkligen fått tillträde till detta hem, som han så ofta längtat efter. För de flesta unge män skulle det ha varit föga tilldragande; på honom utöfvade det en egendomlig, nästan mystisk dragningskraft. Det var kanske i sjelfva verket just detta mystiska element, som gjorde Lucilla Sivewright så intressant i hans ögon. Han hade sett många qvinnor, som voro lika vackra — några som varit vackrare — än hon; men ingen hade någonsin upptagit alla hans tankar såsom hon. — Slå i tå, barn, sade hr Sivewight, och Lucillas hvita händer iskänkte den doftande drycken. Teet var af utvaldaste slag, ty detta var det enda fall i hvilket den gamle mannen tillät sig någon extravagans, och Lucius tyckte sig aldrig ha smakat något så utomordentligt som denna Kopp tå.