Dagens Nyheter – 31 januari 1874, sida 1

När ett föremål ligger alltför nära ögat, kan synorganet icke riktigt återgifva detsamma. På enahanda sätt är det med de tilldragelser, som förekomma i allmänna lifvet. De måste bedömas någon tid efter sedan de timat, om man skall lyckas få en riktig uppfattning af deras betydelse. På det ekonomiska området följa de dagliga vexlingarne så tätt på hvarandra, att vi anse oss redan nu kunna våga ett omdöme om de finansiella förhållandena i Sverige under sista qvartalet af år 1873. Man har också nu att tillgå de s. k. qvartalsrapporterna öfver samtliga bankernas ställning, hvilka gifva en god ledning i dessa ämnen. Mot slutet af september månad visade det sig att de vanliga arrangementerna för qvartalsuppvisningarne icke voro de enda verkande krafter, som störde diskonteringens jemna gång. Många stora liqvider för egendomsköp och andra aftal hade, måhända af slump, hopat sig vid denna tidpunkt och det blef rätt knappt om medel, i synnerhet för dem som endast vända sig till bankerna tillfälligtvis och som icke hos någon sådan institution ha sin uppoch afskrifningsräkning. De större bankinrättningarne hade redan ett par månader tidigare höjt sin inlåningsränta från fyra till fyra och en half procent. (Då vi tala om bankernas inlåningsränta, nämna vi endast den högsta siffra, som af dem beviljas på deposition, ty det är den, som utöfvar inflytande på penningmarknaden, hvaremot de lägre räntesatserna för depositioner på kortare tid sakna all betydelse i detta hänseende.) Den Tl:te oktober höjde riksbanken sin inlåningsränta från fyra till fyra och en half procent. En naturlig följd deraf blef att åtskilliga yngre bankinrättningar funno sig nödsakade att än ytterligare höja sin inlåningsränta, och der annonserades ända till fem och en half procent, hvilket vi tro varit den högsta siffra, som blifvit beviljad på deposition. De bankinrättningar, som hade betydliga summor på depositionsräkning hos sig innestående, voro naturligtvis obenägna att bevilja högre in: låningsränta, ty det är vanligt att när depositionsräntan höjes uppsägas alla insättningar mot lägre ränta, i förhoppning att den högre inlåningsräntan skall vara gällande vid depositionsbevisets förfallotid. De bankinrättningar, som icke behöfde höja sin inlåningsränta för att erhålla depositioner, blefvo i alla fall nödgade att följa med. När så riksbanken den 27:de oktober höjde sin inlåningsränta till fem procent, blef allmänna uppfattningen den, att riksbanken befann sig ibland de bankinrättningar, som behöfde upplåna ledigt penningkapital. Att riksbankens inlåningsränta två gånger inom samma kalendermånad blifvit höjd är en nog ovanlig företeelse och förlåtligt var, om en sådan händelse injagade farhågor för den stundande tiden. Följderna hade också efter vår uppfattning kunnat blifva rätt allvarsamma, såvida ej den mindre och mångtaligare rörelsen varit fullkomligt sund och sålunda utgjort ett godt underlag. Det är detta mera allmänt utbredda verkliga välstånd bland alla näringsidkare och arbetare, som förhindrade att större rubbningar inträffade. Såsom bevis på att den stora allmänheten också fortfarande gjorde besparingar må anföras, att sparbanken och ränteoch kapitalförsäkringsanstalten inhöstade verkliga skördar af besparingar. Menj ännu klarare bevis föreligga på en sund ställning deruti att depositionerna i