Dagens Nyheter – 30 januari 1874, sida 2

Kungl. Operan. Lohengrin, opera af Wagner. Drum schonet mir an diesem Tag Prospecte nicht und nicht Maschinen! Die Sterne dirfet ihr verschwenden, An Thier und Vögaeln fehlt es nicht. Goethe. (Faust.) På den tiden, då vidskepelsen ännu allmännare än f. n. ansågs vara oskiljaktig från from heten, passerade en tilldragelse af förstnämda art, som Wagner pröfvat värdig att framhafva i form af en opera. Saken är den att den bekante Josef af Arimathia hade kommit öfver en smaragdskål som innehöll heliga blodsdroppar. Denna smaragdpjes, den heliga Graal (eller kalkt) såsom den i operan benämnes), var i anseende till sin undergörande kraft af alla eftertraktad, men affå skådad, ty den förvarades i en magisk skogsborg, byggd at guld och aloeträ m. m., till hvilken ingen så lätt kunde hitta vägen; och då skålens heliga innehåll småningom förlorade sin undergörande kraft, så kom tid efter annan en dufva (eller engel) ned från himmelriket med ny påfyllnad: Åtskilliga riddersmän hade sig härvid en hedersvakt ombetrodd, bland dem en Titurel, Percival och äfven en viss Loherangarin (Lohengrin); det säger sig sjelft att dessa äfven fingo sin andel af den magiska kraften. Men detta var ett slags frimureri, som strängeligen förbjöd de invigda att för annat folk förråda sin egenskap, hvilket är väl att märka). Nu hände sig att en hertig af Brabant gick till sina fäder och efterlemnade tvenne barn, Elsa och Gottfried; dem senare skall ärfva tronen, men har arga vedersakare uti en elak grefve Telramund och hans ännu elakare gemål Ortrud, hvilka sjelfva ha ett godt öga till den lediga kronan. Gottfried har förkommit (naturligtvis genom Ortruds försorg), och Telramund anklagar Elsa för att -ha -afdagatagit gossen föratt upphöja en törmodad älskare på tronen. Elsa, primadonnan, är egentligen ingenting annat än den omkomna Senta (i Holländaren), hvilken nu går igen såsom prinsessa af Brabant. Likasom sin föregångerska tycks hon vara mindre vetande, men derjemte ett komplett helgon; i vakande tillstånd vet hon föga besked, men i det -sofvande är hon klokare än annat folk, och deri. består helgonegenskapen. Alltså, hon är anklagad för broder. mord och begär ett ordale, en gudsdom (judicium pugne), och lofvar ställa en kämpe ifmarken för sin oskuld. — Godt! hvar fins han? — Hon vet det icke. — Hur heter han? — Hon känner icke mannen. Men deremot har hon: drömt om. en fager och tapper champion, som öfelbart skall infinna sig och förfäkta hennes sak: Och drömmen slår in, ty i detsamma får man se en ståtlig riddare seglande på en snäcka, dragen af en svan, och detta är Lohengrin sjelf, som reser med-Graalska fortskaffningsmedel. Denne tappre erbjuder nu den betryckta sköna sina böna officia, hvilka tacksammast mottagas, hvarpå han slår anklagaren till jorden, och dermed ligger Elsas oskuld i öppen dag. Anbudet af hans hand mottages ej mindre tacksämt, hvarvid han dock fäster det oeftergifliga vilkor atthon aldrig efterfrågar hans namn m. m., ty då måste han öfvergifva henne. Den belåtna Elsa går gerna. in på allt. Men Telramund och Ortrud ha ej sofvit. De inbilla nu den enfåldiga Elsa att snäckmannen är en hexmästare och tillstyrka henne att närmare taga redå på hans vite genus. Hon går också. riktigt i fällan och passar på en öm herdestund för att. gruadligen ; examinera sin obegripliga fästman. Men dermed sär ock hela glädjen slut: riddaren rusar upp i vredesmod,. slår ihjäl Tels ramund, söm -hotånde kommer. honom i väs gen, och förklarar inför: hof och folk att han är intet ringare än en Graalsriddare, hvars efter han på fläcken slår upp. partiet med Elsa och bestiger: sin snäcka för att fara från alltsammans. Men i detsamma går svanen till bottnen och uppstiger-åter i form af den :försvunne Gottfried, hvarjemte en dufva nedkommer från skyn såsom substitut ) Den heliga skålen-lärer efter många äfvontyr omsider hamnat i Paris; der den ännu skall finnas, ör jr Mr rn