Dagens Nyheter – 30 januari 1874, sida 1

komligt omedveten om sin skönhet, såg sig ej omkring med ett sådant der inbjudande leende, ett sådant der som fordrar beundran, utan höll sina mörkfransade ögonlock sänkta öfver de violettgrå ögonen, der hon stod och såg ned på sitt notblad. Hennes drägt var nästan qväkarlik med den hvita linnekragen kring den runda halsen och med armarna helt och hållet täckta af de. släta svarta klädningsärmarne, som dock ej helt och hållet kunde dölja de mjuka konturerna af det som fanns under dem. Konsten hade gjort intet för att förhöja eller förminska hennes skönhet. Hon sjöng .Auld Robin Gray, den der gamla romansen, med en röst, som trängde till djupet af mitt hjerta. Förtjusningen var allmän, och sången begärdes da capo. Hon bugade sig och sjöng en annan gammal sång och der funnos drillar och tremulanter, så uthållande, klockrena och klingande som lärkans i skogen. Lucius, jag var så upprörd i det ögonblicket, att, hade icke civilisationens fjettrar legat så tungt på mig, skulle iag ha gråtit som en pojke, innan han får smaka riset. — Något i röstens tonfall; sade Lucius, någonting sympatetiskt? — Kalla det hvad du vill, jag var gripen, slager så som aldrig förr. — Har du återsett henne sedan dess? — Om jag återsett henne! Jag har följt henne från konsertsal till konsertsal, så att