Något utförligare omtala vi en motion af Carl Anders Larsson från Östergötland. Han erinrade att största delen af statens inkomster är tulloch bränvinsmedlen. Kan regeringen ansvara för att dessa i framtiden uppgå till lika belopp som nu, så hade den någon rätt att begära de stora anslagen för dyrtidstillägg åt embetsoch tjenstemännen. Men kan den det icke, så har den gjort orätt i att äska så mycket. Talaren ansåg riksdagen ej kunna vara förvissad att dessa skatter på lyxen och superiet skulle allt framgent bli lika gifvande som de senaste åren och föreslog derför att riksdagen, i stället för att bifalla den kungliga propositionen om dyrtidstillägg åt alla statens tjenare måtte ställa ett visst belopp till regeringens förfogande, att dermed afhjelpa de nödvändigaste behofven för de svagast aflönade tjenstemännen intill. dess att regeringen framlagt plan för en omgestaltning af förvaltningen. Hr Jöns Perssons motion angående nedsättning å första hufvudtiteln kunde icke höras å läktaren, men syntes väcka sensation i kammaren och verkade så häftigt på hr Treffenberg, att han uppmanade hr Persson att återtaga sin motion; han kunde dock ej motivera denna framställning, emedan han derigenom skulle motverka det ändamål han åsyftade (nemligen att motionens innehåll skulle blifva obekant utom kammaren). — Motionen blef icke återtagen.