Dagens Nyheter – 29 januari 1874, sida 1

fattning af folkspråkets betydelse och är onekligen en intressant företeelse; helst som den till härförare funnit i Norge den genialiske Björnson och i Sverige Victor Rydberg. Sådana namn kunna sannerligen också behöfvas för att, om ock blott till en tid, vidmakthålla intresset för en så opraktisk id6. Vi sade opraktisk och tro oss kunna stå för detta ord. Eller månne det är tänkbart att en liten nation, som är i en oupphörlig andlig och materiel beröring med andra kulturfolk, skall kunna undgå att i sitt språk röna inflytande af främmande elementer? Vore förhållåndet sådant att talspråket rättade sig efter skriftspråket, då vore det väl möjligt att på en så att säga oorganisk väg både utrangera och inmönstra ord och uttryckssätt; men nu är förhållandet just det motsatta: skriftspråket bildar sig efter talspråket. och detta senare hemtar sitt material icke från flydda tiders lägre stående civilisation utan från samtidens eget verksamma, rörliga lif. Mån kan derför också vara öfvertygad att strängt taget aldrig hågra öfverflödiga ord införlifvas i ett språk. Från vissa håll har betonats den betydelse, som ett renadt nordiskt språk skulle ega för nationalitetskänslan; men huru skäll man då förklara, att ett folk, sådaht som det engelska, hvars språk är en hopgyttring af de mest olika elementer, kan uppvisa inerå utpräglade nationella drag, såväl inom litteraturen som i fråga om sociala förhållanden, än någon annan af de europeiska nationerna ? Skulle emellertid hr Rydberg och hans anhängare kunna rikta det svenska språket med nya ord af inhemsk stam, så finnes ju intet hinder för att dössa användas vid sidan af de utländska. Språket skall vinha derpå i mångsidighet och färgrikedom.