Dagens Nyheter – 27 januari 1874, sida 2

jan hvilka han aldrig vågade tänka, dagar, hvilka det var en fasa för honom att minnas. — Ni måste ha genomgått stora svårigheter, sade hon, efter att med lifligt intresse ha lyssnat. på honom. Var ni aldrig nås gon verklig dödsfara? — En gång. Vi hade råkat. vilse i en skog vester om Klippbergen. Men detta är en tid, om hvilken jag ej gerna vill t:la. Min -bäste. vän var sjuk, hardt nära döden. Lyckligtvis kom ett sällskap emigranter från Canada i vår närhet, just i rättån tid för att rädda oss. Hade icke tillfället fogat så; då sutte-jag ej här och berättade er detta. Då skulle vargarne ha gnagit mina ben; — Förfärligt! utropade Lucilla med-en rysning. — Ja. Vargar äro icke det-angenämaste sällskap. Men menniskonaturen är. ännu förfärligare, då. den afkastar civilisationens mask; Under. det Lucius talade, hade Sivewright slutat sin måltid och. druckit två glas af det helsosamma Medoe-vinet utan några. grimaser alls, ett slående bevis påvanans makt: — Kom, sade han, jag vill visa er en del af min samling. Ni är ingen konstkännaäre, kan jag förmoda. Jag har aldrig känt nå: gon ung man, som varit det; ehuru.de-alltid: äro tillreds med sina omdömen. Han tog ett af ljusen och styrde sin väg genom försalen till ett rum i. andra ändan