Dagens Nyheter – 27 januari 1874, sida 2

-— IV0 i dimman och dunklet var den kraftiga, om lejonets påminnande formen å hufvudet samt örnblicken. Nu såg han ett anlete, som en gång varit vackert, men som nu var fåradt af djupa veck, mörkt, nästan gulbrunt till sin färg. Näsan var krokig och skarpt markerad, öfverläppen anmärkningsvärdt. lång, munnen sträng och hård, kinderna urhålkade och pannan och tinningarne nästan dolda af det långa fladdrande hvita håret, hvilket var just det som gaf-ett så lejonlikt utseende åt det stora hufvudet — alltnog, det hela bildade ett ansigte och ett hufvud, som man ej lätt glömde. Gestalten var lång och smal och dftast böjd, men vid. vissa lifligare intryck och själsrörelser rätade den plötsligt upp sig, som om mannen kunde, då det behagade honom, genom. en. viljeansträngning återvinna sin flydda ungdomskraft och styrka. — Ett egendomligt ansigte, tänkte Lucius, och det finnes något.i detsamma, någonting, som påminner mig om ett annat som jag sett eller kanske blott tänkt mig, någonting som gör ett starkare intryck på mig än sjelfva ansigtet-i och för sig sjelft. Men jag vet ändå ej hvad det är, Jag skulle våga påstå att jag drömt om ett sådant. ansigte eller .ock har jag skapat mig ett sådant någon gång i min inbillning, då jag velat. föreställa mig en Lear, en Ugolino, — hvem vet?