Dagens Nyheter – 23 januari 1874, sida 2

det är alltsamman. Bopolt hade icke rättighet att på detta sätt tillåta folk att göra sig en vana af att slippa in i kyrkan. — Men hr Vandeleur var en fullkomlig gentleman, det vågar jag säga. Och äfven om n: brukat förvara kyrkans silfver i sakristian, hade det gjort alls intet. — Det finnes andra saker en man kan stjäla, sade kyrkokerden dystert, mycket dyrbarare än en kalk eller något dylikt. Men det betyder intet. Jag kan icke förmoda att Bopolt mente något orätt; blott — blott han velat tala om det för mig. Farväl hr Stammers. — Känner vi er verkligen stark nog för promenaden hem. Ni ser så blek ut — värmen har tagit er hårdt. — Jo, ja, fullkomligt stark: God afton! Och Stephan Davoren vankade den skugglösa storgatan utför, tills han kom till en liten tvärgata som leder till kyrkan. Gamle John Bopolt, församlingens kyrkvaktare, giktbruten och utlefvad såsom alla dylika fanktionärer på landet bruka våra, bodde vid denna lilla tvärgata. Då kyrkoherden inträdde, till honom, reste sig den gamle John hastigt från sitt tebord och gjorde en liten gammaldags bugning, under det mrs Bopolt och mrs Bapolts gifta dotter och den gifta dotterns Betsy Jane, eh okammad flicka om fjorton år eller så vidpass, skoc