Dagens Nyheter – 21 januari 1874, sida 2

UND oorlea Tredje natten fick han, medan han sålunda satt och höll vakt, plötsligt höra ett buller vid ingången till hyddan; utan allt tvifvel befann sig någon lefvande varelse derutanför. Lucius lyssnade och teg. Efter en stund förmärktes samma ljud i mnärheten af fönstret, hvarefter helt hastigt en kraftig stöt riktades mot pergamentsrutan, hvilken, ur stånd att motstå detta våld, brast sönder. I den sålunda stadkomna öppningen visade sig ett svart hufvud oech ett par breda skuldror. — Jag är hungrig och utmattad, ropade en hes röst, som Lucius genast igenkände. För öfrigt kunde det icke gerna vara någon annans än den sig så kallande Matchis. — Gif mig herberge, fortfor rösten, och föda, om ni har någon sådan att afstå. Detta är min sista tillflykt. Han vidgade öppningen omkring sig med sina senfulla armar och beredde sig just att göra ett hopp in i stugan, då Lucius, utan att en enda sekund tveka, fattade bössan, förde den till gina ögon och sigtade. — Jag har sagt er hvad som skulle hända, om ni djeifdes ånyo tränga er på oss, sade han, och med dessa ord aflossade han olattat