Dagens Nyheter – 21 januari 1874, sida 2

det af hr Mallinckrodt gjorda påståendet såsom en dristig tendenslögn, hopdiktad i elak afsigt. Kanslern yttrade: Jag har aldrig talat om att afträda ens en by eller ett fält af Tysklands område. Hela anklagelsen är en djerft hopkommen lögn för ått svärta min karakter. (Stormande bifall.) Jag. begär intet synnerligt undseende af mina motståndare, men jag kan begära, att de iakttaga ett mera passande uppförande inför utländska makter angående landets öfverhet. (Förnyadt bifall.) Furst Bismarck vände sig derpå mot ett yttrande af hr Schorlemmer föregående dagen, hvari föregafs att furst Bismarck följt en revolutionär politik 1866 genom att gynna bildandet af en ungersk legion. Furst Bismarck anmärkte, att i krigstid nödvärn är tillåtet. Efter striden vid Sadowa och kejsar Napoleons intervention var ingen hjelp att afvisa, hvarifrån den än kom, och det låg intet revolutionärt i att mottaga den. En protest af hr Windthorst, att furst Bismarck ej hade rättighet att yttra sig öfver en anmärkning, som blifvit gjord föregående dag, tillbakavisades af hr Lasker under stormande bifall med den anmärkningen, att en minister, mot hvilken man gjort den förfärligaste anklagelse om landsförräderi, ej gör sig förtjent af tadel, derför att han ej väntar ett ögonblick att för inoch utlandet beteckna denna anklagelse såsom en skändlig lögn; tvärtom gör han sig derigenom väl förtjent om sitt land. Hr Mallinckrodt svarade härpå, att han stödde sig på det nyligen af general Della Marmora utgifna arbetet om förhållandet mellan Tyskland och Italien 1866. Efter en af furst Bismarck afgifven förklaring ville han ej hålla vidare på sitt yttrande, utan öfverflytta anklagelsen om lögn på den italienska ministern general Della Marmora. Furst Bismarck svarade, att det var en illa vald person, ty Della Marmora var hvarken minister eller general. Han tillade, att det var anmärkningsvärdt, att hr Mallinckrodt fäst mera afseende vid en främlings vittnesbörd än vid hans. Det skulle kräfva en menniskas lifstid att svara på allt hvad hans fiender skrefvo mot honom. Han kunde med säkerhet kalla sig — och han var stolt att kunna säga det — den häftigast och mest hatade man i något land i Europa. Har ej hr Mallinckrodt sökt ingifva landet den tron, att Della Marmorag bok var sann? Han önskade ej öfvertyga honom, men frågade om han ej kunde hafva erhållit de största resultater, om han velat afträda en del af Tysklands område till Frankrike? Mallinckrodt hade ej rätt att fordra att ledaren af styrelsen skall rättfärdiga sig mot förtal i en offentlig församling. Franska nationalförsamlingen återtog den 16 dennes debatten angående lagen om märernes tillsättande. Den första artikeln, som öfverlemnär rättigheten att utnämna märer åt de centrala myndigheterna, antogs, sedan åtskilliga förslag till förändringar blifvit förkastade. Under diskussionens lopp väckte hr Lucien Brun mycket bifall af högern genom sin anmärkning, att endast monarkien kunde gifva säkerhet åt den municipala friheten. Hr Brisson, som rönte högljudt bifall af venstern, föreslog, att privilegiet att presidera vid valen skulle fråntagas de märer, som blifvit af regeringen utnämde. Församlingen förkastade hr Brissons förslag med 393 röster mot 221. Från Rom skrifves att kardinal Antonelli fortfarande lider af sitt giktanfall. Kejsaren af Ryssland har afgifvit ett manifest till ryska folket angående allrnänna skyldigheten till krigstjenst. Han säger deri, att han ej har för afsigt att afvika från den fredliga bana han följt under hela sin regering. Ryssland sträfvar ej efter krigsära, utan att föröka sitt inre välstånd på allt sätt. En ukas har blifvit sänd till senaten angående de bestämmelser, som äro att iakt