Dagens Nyheter – 17 januari 1874, sida 2

AV skådespelet uppfyllde dem med förtviflan och fasa. — Vi förspilla våra krafter förgäfves på detta försök att återfinna vägen, sade Lucius bestämdt. Må vi här göra en hydda af furustammar och med lugn afbida vårt öde, under det att Kekek-ooarsis går att söka reda på stigen, som härifrån leder åt det håll, dit vi vilja komma. I värsta fall bör han åtminstone finna det spår, vi hittills följt, så att han kan komma tillbaka till Edmonton, för att bemta föda och undsättning. Han skall tillryggalägga vägen tre gånger så fort som vi, då han ej är besvärad af oss och vår oförmåga att uthärda vedermödor. Vi kunna väl under tiden med tillbjelp af Geoffreys bössor hålla nöden på vederbörligt afstånd. Är det så att vi ha ödet emot oss, så få vi väl underkasta oss döden. Och som man blott kan dö en gång här i verlden, blir i en snar framtid frågan endast den om vi hunnit njuta litet mera eller mindre medan vi lefde. — Precis så, sade hamburgaren. Man kann doch nur einmal gång dö. Vid den tidpunkt, då främlingen infann sig, hade redan fem veckor förflutit sedan Kekek-ooatsis begaf sig i väg ifrån dem; och hans långa bortovaro hade flere gånger oroat de trenne männen, som med dyster resignation afbidade antingen hans återvändande eller ock ankomsten af alla lidandets fruk