Dagens Nyheter – 17 januari 1874, sida 2

med den största försakelse kunna lefva på denna summa? Omöjligt kan bestridas att det numera finnes någon tjensteman, hvilken, likt underofficerarne, icke har hopp om befordran, som är så klent aflönad eller ar skäl attse framtiden för sig så mörk och dyster som de. — Folkskoleläraren uppbär visserligen icke större lön, men har oftast privatundervisning, och om han är skicklig samt mån om undervisningen i skolan, får han ofta af sina lärjunsars föräldrar gåfvor, som i icke ringa mån idraga till hans lefnadskostnad; äfven han har, om underofficeren ej får fyllnadspension, betydligt större pension än denne och kan ända till sin sena ålderdom, såsom bidrag till pensionen, sysselsätta sig med undervisningen af små barn. — En vaktmästare, som hvarken eger eller har behof af den intelligens och de kunskaper en underofficer måste ega, fordrar nu 1,000 rdr i lön om året. Denna tjenst är likväl bra mycket beqvämare än underofficerens, hvartill kommer att vaktmästaren genom uppassning på tillställningar m. m. förtjenar icke obetydligt utöfver sin lön. — Dessutom har vaktmästaren i alla hänseenden mera frihet än underofficeren: den förre kan, t. ex. om han har någon egen vigtig angelägenhet att uträtta, lega någon annan att göra sin tjenst. Detta hvarken kan eller får underofficeren; likaså kan vaktmästaren tjena och tjenstgöra till sin död eller, om han dertill blir oförmögen, hålla en vikarie för sig, som merendels då är aspirant till tjensten och tår åtnöja sig med en tredjedel af lönen; och skapar vaktmästaren sig på så sätt en årlig pension af 666 rdr 67 öre. Lika väl som ingen kan bestrida, att armån finnes till för kriget, likaledes kan icke bestridas att i händelse af krig fordras på de platser, som vid alla tillfällen äro mest ansträngande och besvärliga, eller underofficerens plats, män i sin fulla kraft och icke, som nu är fallet, en mängd giktbrutna, förstörda och förslöade gubbar, som omöjligt, utan att taga betydlig skada till sin helsa, kunna sträfva med en af nutidens h öst-fältmanövrer, långt mindre då med ett krig, och orsaken hvarför förhållandet så är finnes lätt deri, att underofficerens ringa lön ej medgifvit den ringaste besparing under tjenstetiden, utar har han alltjemt nödgats kämpa med fattigdomen, och då pensionen är ännu mera otillräcklig än lönen, söker individen ifråga att, ehuru tjensten för honom är len verklig börda, släpa med så länge som möjligt, för att i detlängsta undgå de förfärliga gäster man kallar nöd och brist. Om ingen vill göra och verka något för underofficerarnes egen skull, borde väl något göras för armåns brukbarhet, och om ej något göres för underofficerarne, torde indelta armöen snart bli i saknad af aspiranter till dessa tjenster, ty utom det att lönen icke är lockande och numera den lysande uniformen icke ärså förförisk som förr, är det icke uppmuntrande för volontärer att, emedan underofficerarne i allmänhet måste tjena för länge, gå som, sådane ett tiotal af år och vänta på lön. Återstår då endast att taga Vrderollioornre ur ledet; men detta torde, om fordringarne å underofficerarne blifva lika stora som nu är fallet, näppeligen låta sig göra på ännu ett hundratal år. öjligen kommer regeringen att vid stundande riksdag äska anslag till höjandet af underofficerarnes pensioner, men om icke så sker, hoppas och förmoda vi att någon af rikets representanter väcker frågan, och endast den blir väckt äro vi förvissade, att intet motstånd möter för dess lyckliga lösning; ty med stöd af hvad vi här ofvan relaterat synes ju tydligt att för vår räkning snar hjelp behöfves, likasom att det är ömmande omständigheter, som vållat vårt andragande och att våra pretentioner äro ytterst ringa och anspråkslösa i jemförelse med andra tjenstemäns. Måtte endast icke ökandet af våra pensioner sättas i sammanhang med den n a armöorganisationen; vi hafva då föga hopp att få frågan hastigt löst, och många af de våra skulle innan dess blifva dömda till fattigdom och nöd. Men så kan icke ske, vi äro ju befäl inom svenska armåen, och om vi ej varit i tillfälle att utmärka oss på slagfältet, anse vi oss likväl hafva förtjent ett bättre öde. Slutligen få vi, på samma gång vi framföra vår varma och innerliga tacksägeise till den tidning, som lemnat rum i sina spalter för våra andraganden, icke förneka oss nöjet att offentliggöra vår glädje och tacksamhet till den person, som vid en af krigsvetenskapsakademiens eller militärsällskapets, vi minnas ej säkert hvilket, sammankomster höjt sin röst för vårt väl och för vår betryckta ställning. Det kännes godt och till fredsställande att hafva någon förespråkare. Måtte vi endast förvärfva oss allt flere och flere sådane. — Tidningspressen är den makt, som, genom att reproducera vårt andragande, kan förhjelpa oss dertill; och anhålla vi på det bevekligaste och hjertligaste att så måtte ske, om ej i sin helhet, så åtminstone i sammandrag; och vore vi ytterst tacksamma om äf mest spridda landsortstidningarne