Dagens Nyheter – 17 januari 1874, sida 2

ligen alla de största och mest frappanta intryck och företeelser i naturens rike, de funnos för ringa för att beteckna mästarens passager och drillar. Det är icke mer klaverspel af den eller den skolan, utan en mäktig karaktärs omedelbara utbrott, säger Schumann i en konsertanmälan år 1840, och Liszt fann ingen, ingen i hela vida klaververlden, som kunde tåla en den aflägsnaste jemförelse! Och haus apparition, den kallades Schillerskt och Napoleonisk; några funno hos detta intressanta hufvud en verklig Jupitersprofil och en Wientecknare fann att Liszts hufvud kunde vara modell till en grekisk gud. Men Liszt är icke blott menniska, han är äfven abbå och abbeerna hafva från urminnes tider utöfvat ett oemotståndligt inflytande på fruntimmerna, och sällan eller aldrig har konsten kunnat berömma sig af en prest, hvilken bragt ett så stort offer på idealets altare som denne franciskaner, hvilken nu träder upp för oss. : Hvarhelst man träffar på en yngling med långt hår och musikalisk skicklighet, så har denre vare sig i Pans eller i Weimar eller i Rom klappat på Liszts port, och då fanns ingen sträfvan, intet hopp som icke understöddes; der flöt icke en tår som icke blef aftorkad. Liszt har vid alla tillfällen och på alla ställen visat sig som den ädlaste och uppriktigaste konstvän. Richard Wagner blef under tider af den bittraste nöd tröstad och understödd af sin Apollobroder, och då ingen enda af Tysklands större teatrar ville öppna sina portar för reformatorn, då var det i Weimar som Liszt svängde taktpinnen och släppte in Rienzi och Lohengrin samt förde de romerska och germaniska hjeltarne till seger och ära. Och Berlioz! Misskänd och förföljd af motgångar, träffade han Liszt samma afton hans Sardanapalus och Simphonie fantastique skulle uppföras: Liszt gaf signalen till bifallet och Berlioz var erkänd. Wien, som varit vittne till mästarens första triumfer, mottar i dagarne Frans Liszt, hyllar honom och helsar i honom den siste pianoheroen, men gläder sig på samma gång öfver att musikens hjeltetid är gången och att tonkonsten blifvit mängdens gemensamma egendom. Je ee er AR a a a Te Ön a ann