Dagens Nyheter – 17 januari 1874, sida 2

Frans Liszt i Wien. Händel, Mozart, Beethoven och Mendelssohn vunno alla i Tyskland och England sitt erkännande i fullt mått så snart de ingått i de dödas rike. Frans. Liszt, som i dessa dagar väcker hela Wiens feberaktiga uppmärksamhet, han var en yngling, han blef en man, han vardt en gubbe, och genom alla stadierna af sitt vexlande lif har han mottagit hela Europas beundran och aktning. Låt vara-att hans transskriptioner och parafraser sällan spelas numera, då de tillhöra en föråldrad riktning ; om ock hans kompositioner blott intaga en obetydlig plats på våra konsertprogrammer, blifver dock namnet Frans Liszt alltid lika nytt. Huru länge kämpade icke Wien, detta klassiska Wien, som ansåg sig ha kommit från virtuoskulten, huru sträfvade icke detta den musikaliska smakens residens emot innan det kunde förmå sig att lägga en lager för denna stora exekutors fötter, och nu är Liszt återigen Wien afgud! Hvem, utom Göthe, kan berömma sig af ett sådant entusiasmeradt bemötande som Liszt? Och till och med denne diktarkonung kan hvad sympatierna beträffar ej mäta sig med denne virtuos. Redan i sin tidigaste ungdom fann han sin väg beströdd med rosor och lager. Då hans blef yngling, prisade sig hvarje qvinna, ända till den kyskaste mö, lycklig att få mottaga en kyss från hans läppar; man köpte en lock af hans hår för guld och gömde sönderapplåderade handskar såsom reliker. Såsom man uppträdde Liszt i gudaglans och nu, då han är en gubbe, skyndar en residentstad att uppfånga ett leende från hans läppar, en blick från hans öga och toner ur hans själ. Hvilket afguderi har man Icke bedrifvit med denne man årtionden igenom! I huru många sånger blef ej hans spel besjunget! Huru förgudade man ej hans tondikter, de transskriberade likasom de ursprungliga! Huru blef icke hans uppträdande på tusen sätt analyseradt och symboliseradt! Åskan, blixten, jordbäfningen, syndafloden — korte