Dagens Nyheter – 14 januari 1874, sida 2

Från den senaste tiden. Det var en rörelse, ett jägtande utan ända. Det var en allmän oro i sinnena, blandad med glada aningar. Inne en rastlös verks samhet vid solens och vid lampans sken; ute en folkvandring från den ena gatan till den andra, ett köpslående, ett oväsende att man kunde bli yr i hufvudet för mindre, I Det föreföll en som alla dessa menniskor bildade hjul i en konstigt inrättad maskin — ett perpetuum mobile — hvilket blifvit satt i rörelse utan att sedermera kunna stanna. Men hvad för villebråd jägtar då skaran efter? Hvad för egendomligt konstverk arbetar detta perpetuum mobile på? Jo, jagten förefaller oss vara en Dåfnejagt ; när man sträcker ut handen för att taga fatt i henne, just då försvinner hon. Konstyerket synes oss vara aftonrodnadens; förrän dess purpurklädning är färdig — finnes den ej mer. Det var julens Dafne — årets flyktiga aftonrodnad. Förrän man visste ordet af, förrän alla bestyren voro slut och långt innan man hunnit komma till sig sjelf igen hade julen redan anländt och försvunnit. Vi stå liksom litet smått förlägna; det är som vi på afstånd hörde det flyendes steg. Vi känna oss till mods lik den som blet bjuden till en fest men tog miste på dagen och kom först dagen efter, då allt var slut. Bättre lycka nästa gång, tänka vi och gå att upprepa alldeles detsamma en annan jul. Lycka till! Lycka till!; God fortsättning! God fortsättning! hör man nu ideligen ropas, hvarthän man vänder sig i salar och gemak, på torg, gator och i gränder, i portar och trappor; ja, till och med em man begåfve sig på det högsta tak, skulle man ur skorstenens djup få höra en gotarmurres:lycka tilll Lycka till! Mer till hvad? Helsningen kunde vara tvetydig, om det ej förstods något inunder. Om en fattig fan har fått i sitt hufvud att kasta sig i Norrström och hör till höger och venster: lycka tilll — det låter ju som hån. Om en annan, icke minst i följd af julhögtidens Scylla och! Charybdis, ser sig nödsakad att slå vantarne i bordet och uönader dessa funderingar får höra ett: lycka tilll så skulle han vara färdig att örfila upp en sådan helsare. Men vi. gå till de gmå olyckorna. Om.under, d6 halkiga tider vi nyss hade en annars oförarglig själ. plötsligt gjörde en ofrivillig österländsk helsning genom att falla-framstupa på trottoar eller gata, ändtligen uppkommen från sin plötsliga ödmjukhet, fick höra af en god vän ett: lycka till! — nog: kan man få gallfeber för mindre. Men dessa olycksfåglar: veta nog, liksom vi;-att-hels-. ningen i sin Helhet ljuder; lycka till ett godt nytt år! Och härmed komma vi in på det nya året; men ett par ord innan dess om denna helsning. Huru många annars trubbiga pennor ka ej spetsats mot denna bjertliga helsning! Man finner den trivial, utnött, omidisslad ända till äcklighet; man finner framför allt ingen mening deri. Hvar och en har sin mening, till-och med den somingen mening finner; men vi måste erkänna att den är för oss den gladaste, den vackraste helsning vi höra på hela året. Väl är det sannt ätt den utgår från mångas mun som en klingande bjellrat, men huru många tusenden lägga ej ner7 sitt hjerta i den! Denna helsning från en rätt fast vän — och mången har väl en sådan — är ju en verklig gåfva. Vi böra påminna oss att den ej innebär så litet heller;, den innefattar i sig alla möjligav goddag-helsm.ngar under de 365 långa dagarne. ER I sammanhang härmed äro vi nog ajetrfva att uttala att vi äfven våga vara vänner till de s. k. nyårsvisiterna, mot hvilka ännu spetsigare pennör blifvit tilltrubbade än mot helsningarne. De må ha urartat till någonting intetsägande, ja, till och med till konvenansens nödd och-tvungen — på många ställen; men det goda i iden qvarstår ändå: Vi skulle vilja kalla den goda-vänners-ochtrognå-gfannars-iden, huru underligt det än låter. Det ligger något godt, något uppoffrande, om man så vill. i dessa visiter: män