Dagens Nyheter – 14 januari 1874, sida 2

VAR vand Det låg ett besynnerligt uttryck i denna fråga, framställd af mänhed Mmed det: vilda utseendet deh de till hälfter bara fötterna. Den nykomne strök luggen ur pannan och såg på Geoffrey Hossack med en blick, som om han väntat svar på sitt spörjsmål. — Ja, svaråde Geoffrey med sitt vanliga lugn, jag har varit i tillfällö att åtskilliga gånger uppvakta professorerna vid universitetet derstädes. Ni är känske sjelf en oxfordare, eller Hurt, misstar jag mig? — Huru kan ni tro något sådant? utbrast främlingen med ett hest skratt. Jag är in genting, ej heller Har jag några anor; men jag tror mig känna lifvet i skogar och ödemarker litet bättre än ni och kan dessutom tala med infödingarne, Kvilket jag antager att di ej kuna, mina herrar. Om det-blott står i vår makt att draga ogs fram öfver Vintern, så att vi få upplefva dem dag då vårfoglarne börja visa sig här, skall jag nog kuhna vara er nyttig på ett eller annat sätt; jag kan åtminstene bli tolk åt er. — Om, sade Lucius allvarligt. Jag fraks far, att vi aldrig få skåda dehna vinters glut. Men ni kan ju likväl stanna hos oss, om ni behagar. I värsta fall få vi underkasta oss att dö tillsammans. : Vid dessa ord drog främlingen en djup suck, och sättande sig på en hög af ved, som låg uppstaplad i ett hörna af hyddan, sade han: t