Dagens Nyheter – 13 januari 1874, sida 2

— Ensam, utropa våra vänner på en gång och i en ton. af sviket hopp. De hade nyss varit nära att helsa denne halfvilde som sin lyckas förelöpare, — Ja, jag v:stades för ett år sedan omkring tusen mil härifrån, längst uppe i Norden, bland isberg och björnar, i sällskap med åtskilliga yankees. För dem,må nitro, var jag till stor nytta, ty jag kunde temligen bra både förstå och tala det indianska språket och var följaktligen i stånd till att tjena som deras tolk; men som hela expeditionen misslyckades, och det är svårt att ha att ha att göra med folk, som förföljas af otur, så blef följden den att jag råkade i ovänskap med hela sällskapet och gick min väg ifrån de morska herrarne. Men jag har icke tid att ingå i några omständliga redogörelser. Det var under värsta vintern jag lemnade dem, alla deras förråder hade tagit slut, med undantag af litet ammunition. De hade sina bössor qvar och ha möjligen kunnat påträffa ett eller annat rådjur; men på det hela tror jag, att de slitit mycket ondt och att de bittert fått ångra att: de betedde sig så emot mig, att jag måste lemna dem. De kände icke terrängen så noga som jag, så mycket vet jag. — Ni har således varit ensam nära ett år? frågar Lucius Davoren, som börjar alltmera intressera sig för denne främling, oak