Dagens Nyheter – 13 januari 1874, sida 2

HKH. operan.) Intet bröllop i verlden har sett så många, så lifvade och entusiastiska gäster som Figaros. Ännu dess senaste förnyelse räknade så många som kunde rymmas, och man kan Fäfven säga att tillställningen i flera fall var värd denna uppmärksamhet. Fröken Anna Strandberg utstod härvid sin tredje pröfning, nemligen såsom Cherubin, grefvinnans eldfängde damerino. Debutanten har haft en utmärkt mönsterbild och äf-en begagnat den på ett sätt som bevisar en lycklig förmåga att uppfatta en sådan, samt på samma gång hennes eget goda gry — ty de bästa naturgåfvor utveckla sig först utur förebilder, hvilka i sin efterbildning efter hand gestalta sig egendomligt. Detta vackra resultat belöper sig mera på det sceniska än på det musikaliska, ty Mozart fästade målet högt för sina exekutörer; hans partier kunna ej skapas; de äro det redan; man måste arbeta sig in i hans anda, och dit kommer man ej lätt. Men, som sagdt, vår lilla fröken spelade med lätthet och ej utan behag, visade sig aldrig villrådig, tafatt, förskrämd, och oaktadt hon var nogsamt sjelfsvåldig, hade hon nog takt att icke skjuta öfver målet och städse iakttaga en viss ton af. måtta och återhållsamhet. Denna takt är berömvärd. Ty Chernbin lefver ännu i de ljufva illusionernas ålder; han idealiserar så skönt att han sjelf oemotståndligen och alltför långt deraf hänföres: olyckan är att han idealiserar för många föremål på en gång — och dertill i förtid. Le feu sacr6e lyfter anden, men förtär materien, helst den spädare — Semele och Zevs, guden och bayaderen. Endast den vanliga Khandtverksblicken ser i Cherubin en blott rouå : som passerar graderna, och troligen har poeten icke velat mera; men Mozart, som sjelf aldrig förlorade idealet ur sigte, såg längre och högre: det ligger ett tragiskt frö på bottnen af hans skildring. De båda arierna skildra Cherubin fullständigt: denna passion utan nerv, denna glöd utan kraft, som endast lefver och snart skall dö i de ljufvaste, renaste välljud! Hvem träffar detta uttryck! Fröken Strandberg kan ännu icke vara denna uppgift vuxen; blott mästarinnans konst löser den. Dock märktes att fröken Strandberg väl inöfvat sina saker och ingalunda lät beslå sig med något slarf. (Det är väl sant att intonationen någon gång ville för mycket åt höjden, men detta tillskrifva vi blott en ögonblicklig tillfällighet.) Med ett ord, fröken Strandberg gjorde, nu som förut, allt hvad man af henne kende fordra, och något derutöfver. En annan nyhet var Almaviva, hvars framställning utgör ett af de vackraste momenten i hr Arlbergs konstnärslif: nobel hållning, dramatisk styrka och det musikaliska föredraget fullt värdigt de toner, hvilkas tolkning utgjorde hans uppgift. Så torde detta parti hos oss ej förr varit utfördt. , Fru Stenhammar höres alltid med nöje i grefvinnäans parti, emedan hon här är i sin genre, der hon får utveckla de vackraste sidorna af sin talang. De båda arierna sjunger hon i den renaste stil; blott något mera elan i slutet af den andra! Äfven kunde tal och aktion tåla vid något mera energi och bestämdhet. Susannas representant (senast fröken Moe) utvecklade, egentligast i aktionen, en mycket routinerad talang: betydlig takt och säkerhet, aldrig utom rolen. Om blott mimiken ville komma med! Hvarför dessa orörliga drag? Om man hos någon bör kunna vänta ett rörligt, lifligt, förtrollande minspel, så är det hos denna soubretternas drottning. Må fröken M, taga sig exempel af den alternerande Susanna. — I sången har fröken M. åtskilliga vackra momenter, såsom i alkovtrion, der hennes höga toner göra effekt. Vid andra tillfällen deremot. är fröken M. för svag, synnerligast i de båda första duetterna, der hon ofta är nästan ohörbar. I slutscenen af 2:dra aktens final står de båda damernas energiska protest mot de sammansvurna neppeligen att förnimma, och ingen begriper hvarför gvefvyen kommenderar tystnad. Figaro tar sig i hr Janzons friska och lifliga framställning ganska lyckligt ut; dramatisk energi i föredraget af de tre arierna! — Hr Olsson sjunger don Bazil berömvärdt, men har i maskering och aktion icke uppfattat rolen lyckligt; humorn felas. Don Bazil är en komisk Judas, en humoristisk jesuit, en klerikal Mefistofeles, men får icke likna en simpel spetsbof, — HrUddman är ) Genom sjukdomsfall fördröjdt.