Dagens Nyheter – 13 januari 1874, sida 1

sista hopp ute och de måste bereda sig på att sjelfve dö den förfärligaste död. Mycket inskränkta äro de förråd, som Lucius Davoren med misstänksam omsorg förvarar. Han utdelar dagligen hvars och ens magra portion med en spartansk stränghet och med en sådan rättvisa, att icke ens hungern kan deremot invända något. Tobaken, denne ljufve tröstare i sorgliga stunder, börjar minskas blott alltför märkbart i burken; och Geoffrey Hossack suger begärligt på sin lilla pipa, som ännu gömmer några få korn af den ädla varan; men härunder tänker han med bedröfvelse på huru lång tid kommer att förflyta, innan han åter får stoppa sjöskumshufvudet fullt. Om ej vägvisaren återvänder med nya förråd, finnes för dessa djerfva äfventyrare knappt den ringaste utsigt att nå målet för sin vandring eller ens att slippa förgås af hunger, De ha tillsammans resonnerat om detta sorgliga förhållande många gånger, medan de suttit i den mörka kojan eller promenerat derutanför. Af de tre vandringsmännen är Absalon Schanck den ende, som eger någon vana vid resor. Han är naturaliserad engelsman och kapten i handelsflottan. Under några år gjorde han goda affärer med ett fartyg, som han rådde om — det var visst ingen trämastare, men lastade rätt dugtigt ändå — LUCIUS DAVORBEN,