Dagens Nyheter – 9 januari 1874, sida 2

Allvar och skämt från Norrköping. (Bref till Dagens Nyheter.) Ännu varar juloset i vårt kära Ärtbälgien. Familjen Ullström kalaserar, hr Salzenstein gasterar, undertecknad flanerar och hela verlden digererar lutfisk och gröt — allt intill julens 13:de dag och litet derutöfver. Tänk om vi samhällsnyttiga varelser ej hade den välsignade julen att hemta hull och krafter på! Då skulle kanske många stora och förträffliga ting stanna i intetvarandets marvatten, i stället för att vi nu, hvar och eni sin stad, efter hvilotidens slut gripa uti våra värf med förnyade krafter och stärkt arbetslust. Alltså lefve julen och allt godt den för med sig till oss alla i lugn, hvila, klappar och välfägnad! Snart skall åter hvardagslifvets grå enformighet träda öfver vår tröskel, då ferien är tilländalupen och lifvets skola ånyo börjar för oss. Apropos! Våra talrika skolor hafva före julen gifvit mig åtskilligt att bestyra. Ej derför att jag sjelf sysselsätter mig med det tålamodspröfvande görat att öfvertyga våra små att 2 och 2 är 4. Nej, men jag har velat se huru de, som Gud pålagt den bördan, lyckats i sina bemödanden, och jag har säkert varit den som mest begagnat mig af inbjudningen till målsmän, föräldrar och bildningens vänner och gynnare att med sin närvaro hedra de senast afslutade examina. Min vän Ullström, som stuckit in sina små afläggare i de flesta af dessa vetandets drifhus (Ullström älskar att göra allt istort), har varit min trogne ledsagare och med förbåldt stort intresse öch mycken tvärsäkerhet åhört och bedömt. Med faderlig stolthet har han bevittnat att hans förstfödde besvarat frågor på hvilka, enligt hans tanke, en professor unnat staka sig, och med rörelse har han afhört lärarens uppmaning till de unga att genom fit och uppmärksamhet visa sin erkänsla för föräldrarnes osparda mödor och stora kostnader för att låta dem, om möjligt; tömma vetandets brunn, som är djup, mycket djup, hvarför den som vill nå botten måste väl använda tiden. Vita brevis — ars longa. — Under hemfärden från skolan tillhviskade U. mig, sjelfförnöjd öfver sonens och arfvingens nyss skurna lagertelning: God ull i pojken! — Qvick som en spole. — Läser judiska baklänges— Hva falls ? invände jag. — Jo, min själ är det sannt; har sjelf sett det! — Satans pojke — en riktig präktiger en! Under exstaten af hans fadersstolthet slog hans vänskap för mig så djupa rötter, att jag i julhelgen fick emottaga en inbjudning till familjen. Präktig våning, briljant upplyst, och värden sjelt förde mig omkring för att beundra allt. I salongen bevisade han mig de fina stofttapeternas äkthet genom att sans fagon spotta på väggen och sedan med fingret gnida det fuktade stället, — Så öfvertygande bevis kunde ej annat än slå mig med häpnad. Afvenså fru U:s yppiga chinjong och dito tournure, unge U:s slyngelaktigt lediga älskvärdhet samt mängden af mat och fat. På skålar var heller ingen brist, och bland desså var en för det unga; framåtsträfvande slägtet, deri hr Ullström bad detsamma väl begagna ungdomstiden till att söka kunskap, ty der behöfvas år så långa (förmodligen fri ing af ars longa) för att vinna sådan och bli en storkaxe med tiden. — Måtte ej unge hr U. en dag växa pappa och mamma öfver hufvudet; det är min fromma och innerliga önskan! Har ni hört talas om vådan af att ej ha reda på volymen af en munk? Det ha flera af våra herrar vinhandlare i dessa dagar fått lära sig. I all oskuld sålde de sina från Frankrike importerade munkar i flaskor, och ett tu tre stodo de der anklagade för utminutering af spirituosa, derför att de s—s munkarne voro 5 tum för smala om lifvet. Ja, ja, köpmannalifvet är fullt af vådor och faror. Till exempel, våra ståckars minuthandlare, som nu stå inför Pontius Pilatus. Ej nog att lagens arm kramar dem till sin stenhårda brösttafla, men en korrespondent härifrån till tidningen Fäderneslandet tar lifvet af den ene efter den andre genom gift, vatten och rep, och likväl: befinna sig alla (så när som på en olycklig, hvilken gick och dränkte sig från hustru och 8 barn) i högönsklig välmåga, om ock ej just i den lyckligaste sinnesstämning. De må nu vara bedragare eller bedragne (ty snålheten eller snikenheten bedrar ofta visheten, som man vet och m:m Olsson var en listig Evas dot