Dagens Nyheter – 9 januari 1874, sida 2

allvar och hänryckning kanske, och den andra barnsligt jollrande om. framtidsplaner och förändringar på en byggnad, som. ej hör honom till. Högt svarade han derefter, i det han uppsteg och närmade: sig grefven: Ni misstager er herr grefve. Jag är ingen konduktör. — Jaså, hvem är herrn då? frågade grefven och: såg. för första gången upp med en förundrad: blick. — Känner pi ej mera. igen; Arthur Helmer, er gamle -väns son? — Helmer, Helmer?: Den hederlige Jakob, min gamle vän, jo visst! utropade grefven med återvaknande besinning och for med handen öfver den skrynklade pannan. Välkommen, herr doktor. Nu känner jag igen er. Sitt ner, min vän, sitt ner. — Ni betraktar mig, ser jag. Jo jo, jag har blifvit gammal. och hvit:i hufvudet som en dufva, sedan vi sist råkades. Jag har också lidit mycket sedan dess... Räck mig er hand, min unge fän. Ni är den ende; mot hvilken jag har brutit, och den ende, hvars åsyn väcker mitt samvetes röst... Den gamle tystnade för et stund och blickade stelt ned framför sig. Derpå: böjde han åter sitt hufvud och frågade plötsligt: Apropos, min vän, huru må den hederlige Jakob Helmer och hans förträffliga hustru? ;