Dagens Nyheter – 9 januari 1874, sida 1

och domstolen dömde honom till 13 års straffarbete och att böta 12,500 dollar. Redan tidigt på morgonen den dag domen skulle fällas samlades en stor mängd menniskor utanför det hus, i hvilket domstolen håller sina sessioner, Alla samhällsklasser voro representerade, icke minst befölkningens drägg och alla lifvådes af förhöppninen att få bevittha ransakningen med den eryktade bedrägaren. KL. 9 började domsalen fyllas med åhörare. Flere än ftiö gånger så många som kunde erhålla plats voro församlade utanför ingången, och trängseln var i följd deraf förfärlig: Ordningen upprätthölls af en stark olismakt. Vid ett tillfälle uppstod ett äftigt tumult, och polismännen både ätdelade och mottogo åtskilliga kraftiga slag. Då sessionen en timme senare öppnades, var salen å tätt packad af åhörare, att icke en enda ledig plats återstod. Det antogs att omkring 1.500. personer voro närvarande. Bland dem voro många af Tweeds vänner och anhängare, hvilka ännu i sista ögonblicket icke kunde tro på möjligheten att deras förr så mäktige mästare och Herre skulle fällas till något ansvar: Sedan advokater och domare intagit sina platser, inträdde sheriffen, åtföljd af Tweed och dehnes son, generäl Tweed. ANäs blickär riktades på den anklagade: Hans kinder voro blössande röda, ögonen inflammerade, håret i oordning, klädseln vårdslösad; det var uppenbart att han tillbragt en sömnlös natt: Den sjelfbelåtna, djerfva och utmanande helsning, som var egendomlig för Tweed den tid han var Newyorks mäktigaste man, var helt och hållet försvunnen, och hans utseende vittnade om den djupa öro, gom beherrskade honom. Man tyckte sig kunna läsa ordet skyldig i den osäkra, irrande blicken. Den anklagades advokat gjorde allt hvad han kunde för sin klient; men utan framgång. Bland annat yrkade han att Tweed skulle dömas i ena bot för alla förbrytelser för hvilka han var anklagad, hvilket yrkande, om det vunnit rättens bifall, skulle haft till följd, att förbrytarens straff blifvit jemförelsevis lindrigt. Men allmänna åklagaren bestred att något afseende skulle fästas vid denna invändning och framhöll i ett glänsande tal huru nödvändigt det var att i detta fall tillämpa-lagens hela stränghet. Den anklagade hade sjunkit djupt i förnedringens dy; och talaren ville-ej ens lägga sitt finger på hans bjessa för att trycka honom längre ned; men denna rättegång var afinterhationel betydelse och talaren var förvissad om att domstolen oväldigt och utan tvekan skulle fullgöra sin Pligt. å Vid dessa ord gåfvo de talrika åhörarne sitt bifall tillkänna genom skallande applåder: Domen afsades af hr Dawis, som inledde den med några ord till den anklagade, hvilka utmärkte sig för gripande ar och af de närvarande åbördes med vdelad uppmärksämhet. Till em börjar förklårade domaren atty enligt hans uppfattning, jurymänhen icke kuntat; utan att våldföra den ed. de svurit, frikänna den: tilltalade. De talrika förbrytelser, för hvilka han var anklagad; voro bevisade med så stor .matematisk noggramnnet, ätt någon tvekan om det utslag som borde fällas icke kimde konimai fråga. Derefter: uppdrog hr Dawis en liflig skildring af det sätt; -på hvilket den anklagade, måssba 4 kande sin höga. ställning, -bestulit staden Newyork på en million dollår, samt huru äfven hans medbrottslingar, som deltagit i röfveriet, fått sin beskärda andel af bytet. Det är förgäfves, yttrade han vidare, man vill göra troligt, att denna fangakning och den dom, som kominer att fällas, blitvit framkallade af partihat. Nej, hela denna bedröfliga. affär är föranledd af. striden mellan heder och bedrägeri, mellän dygd och brott. Sanna förhållandet är, att de mest framstående, ädla och utmärkta mån af alla rg SOK; genast förenade sig för att a och