Dagens Nyheter – 3 januari 1874, sida 1

Fo NG JV NS ER Va Cv W CER e25e ae EEE gan kommit på dagordningen under förhållanden som tvinga till ett noggrannare öfvervägande och som skola gifva den menskliga klokheten och måttan anledning att fira en af sina skönaste triumfer. Ett icke ringare intresse än striden mellan kapital och arbete eger den kulturstrid som man 1873 har sett uppstå mellan stat och kyrka. Ej heller på detta område har man kommit så långt att man med någon säkerhet kan förutse när och på hvad sätt religionsfrihetens seger till sist skall åvägabringas. Man har midt i upplysningens århundrade kunnat tro sig återupplefva medeltiden, då man sett skaror af pilgrimer af båda könen, anförda af fanatiska prester och reaktionära adelsmän, vallfärda till Jesu heliga hjerta i Paray-le-Monial och andra platser. för att knäböjande i religiös vantro uppsända böner till himlen för påfven och hans strid mot frihet och framåtskridande. Fången i Vatikanen, som påfven helst kallar sig, har från sina fönster nödgats se den italienska regeringens embetsmän stänga jesuitklostren ; men han har dock icke varit i stånd att deri se ett varsel om sin vanmakt gent emot den verldsliga makten. Han har tvärtom känt sig eggad att allt häftigare rikta sina hotelser mot den ena staten efter den andra. Han har skrifvit till kejsar Wilhelm i uttryck som påminna om de tider då en Tysklands kejsare barfotad vandrade kring på borggården i Canossa såsom ett vittne om kyrkans makt öfver den verldsliga statsmyndigheten. Men det är icke blott i de från gammalt katolska länderna som påfven gör sig räkning på att finna deltagande i sin strid mot de verldsliga myndigheterna; äfven det protestantiska England ser den ena katolska tornspiran höja sig efter den andra liksom för att bekräfta den snillrike engelske häfdatecknaren Macauleys ord om attkatolicismen skall fortfara att vara en verldsmakt ännu då Englands storhet ligger i stoftet och en resande från Nya Zeeland sätter sig på en af London Bridges brutna hvalfbågar och aftecknar ruinerna af St. Paul (den största af alla protestantiska kyrkobyggnader). Men det protestantiska England är ej heller overksamt utan skyndar sig att uttala sitt erkännande och sitt varma bifall för den tyske kejsarens svar till påfven, liksom det halft katolska, halft reformerta Schweiz besvarar den romerska kurians högmodiga språk med att utvisa det påfliga sändebudet. I Tyskland står Bismarck i full strid mot den katolska kyrkans uppstudsiga prelater, som gerna göra sig till martyrer för sin tro; och i det de komma ihåg att den första kristendomens; stödjepelare voro just de män som de romerska kejsarne läto insy i tjärsäckar och bränna såsom facklor på Roms gator, bry de sig platt intet om. de Bismarckska åtgärderna mot dem, Många af de ifrigaste af de tyska protestanterna ge för öfrigt sitt understöd åt dessa katolska prelater i deras motstånd mot statens öfvermakt öfver kyrkan. Men midt under denna strid känner man allt tydligare att utvecklingen tyckes fordra ett åtskiljande af stat Och kyrka på samma sätt som redan egt rum i Amerika och som Gladstone genomfört i Irland och som äfven för hvarje dag samlar en allt starkare opinion för sig i England, der den nya skolordningen under det nu gångna året bragt detta ämne under liflig diskussion, i det man starkt fordrar att i statens skolor religionsundervisningan må skiljas från den veridsliga undervisningen. Trosoch samvetsfrihet, se der den grundsats som, efter hvad man må kunna hoppas, skall segrande framgå ur den kulturstrid mellan stat och kyrka som natmärkt det nu slutade året. En annan grundsats, som likaledes innesluter en hel serie af de vigtigaste frågor hvilka i vår tid ställas till folken, mnationalitetsprincipen, har under det gångna årets lopp framträdt med anspråk som man icke kan förbise vid en återblick på tilldragelserna under detsamma. -I Irlands hufyudstad har man sett en församling af irländska fosterlandsvänner behandla frågan om ett eget parlament och en egen regering för Flam d. Mån Snr a FT AV FR