Dagens Nyheter – 2 januari 1874, sida 1

NERO RE TS EON Per EON ATEN ERR beten får återinträda genom de portar, som stängdes för henne redan vid hennes vagga, ty fröet till fullkomligheten tog menniskan med sig då hon lemnade paradiset. I denna utvecklingens kamp blef det er roll att utföra de första stora förarbetena till menniskoslägtets befrielse från den ena af dess begränsningar, rummet. Nilärde er använda en naturens kraft för att öfvervinna afståndens hinder för er sjelfva och er egendom, en annan för att tillintetgöra afståndet för er tanke och vilja. Äfven de visaste bland edra förfäder skulle kallat detta .en galenskap. Vi hafva nått målet. Afståndet existerar icke längre i rummet och — icke heller i tiden! Du fattar visserligen icke detta tal. Instinktmässigt har menskligheten sökt efter de vises sten, den eviga ungdomens lifelexir. Den har måst söka derefter, trots löjet och hånet, emedan det icke var något inbillningsfoster, utan en i menniskonaturens djupaste grund rotfästad förväntan. Det är i kraft af detta ett kommande slägtes herravälde öfver tiden som jag nu bjuder dig att följa några sekel framåt. Han rörde vid mig. Jag tyckte mig lemna jorden och sväfva än i mörker, än i ljus. En susning, ömsom missljudande, ömsom harmonisk, ilade förbi mitt öra. Det var tiden. Jag stod åter på marken och invid min sida ännu samme framtidens genius. — Nu kan dui denna nya tids belysning sannare döma din egen, sade han. Dock, jag vill leda dig vid domen. Hvilken menar du väl var ditt tidehvarfs hufvudsynd, den fruktsamma moder, som födde oss vid sitt bröst och närde hela den onda sfföda, som, än gycklande, än hycklande; lade sina förlamande händer på er själ? Du skall förstå det, då jag för dig förklarar syndens innersta natur. I tidens mörgon utsändes från den fullkömlige skaparen en lag för att regera hans verldar. Denha lag var en och enkel, emedan äfven den var absolut fullkomlig; men likasom solens hvita stråle kan ej heller denna stråle från allvishetens eviga sol obruten framtränga till ens den visaste bland de dödliga: Den har sönderdelats vid gränsen mellan evigheten och tiden, och den splittras i millioher färgnyanser vid reflexen mot menskliga : dårskaper -oshfördomar. Men dock är det alltid en stråle af samma enda, eviga lag,och denna lag heter 6anningens. Det är mot den. lagen lögnens fader alltsedan tidernas börjad riktat sina vanmäktiga hugg. Det är den lagen som sätter gränsen mellan rätt och orätt, godt och ondt, vändande. det senare uti det förra eller ock förkrossande det, emedan den blef gifven på allvar af allmakten. Det är lögnen. allena som är brottslig inför den eviga morallagen:: Detta hader I icke lefvande insett, och det var er förbannelse. Det var endast brotten mot de könventionela lagar som: skyddade er egendom och ert lif, ni bestraffade: Ert tidehvarf stod ännu på barbarismens sista steg: vildens högsta. omsorg, att möta våld med våld till försvaret af sig och de sina, var ännu också er. Den store vise, som predikade förlåtelsens sjelfförsvar, trudden I ha framställt en skön utopi, omöjlig för lifvet. Det var likväl den allena som egde kraft att omgestalta verlden! SSanningens makt var för er en tro utan lif, och kärlekens makt en utopil! — Han tystnade, vändande sig mot den öppnade grafven, till hvilken en ensam vandrare långsamt framskred. Jag såg denne ensling med begrundande blickar en stund dröja vid randen och derpå störta ned i djupet. Det var det gamla året. Begrafningsklockans ljud nådde mina öron. Det var midnattsklockan, — Jag vaknade. Det nya året hade, inträdt. EA o a er ers ee rr