Dagens Nyheter – 2 januari 1874, sida 1

Nyårsnatten. Timglåset var nära utrunnet. Jag stod vid det gamla årets öppnade graf, hvars portar snart skulle slutas för evigt, Det var på tidens kyrkogård. Oöfverskådligt sträckte sig grafvarne, kulle vid kulle, här med praktfulla monumenter, der med ödmjuka kors. Intet ljud afbröt den högtidliga och vemodsfulla tystnaden. Stjernorna tycktes blinka lif, frid och lycka öfver jorden, men månen bredde sin kalla, hvita svepduk öfver dess yta. Jag vandrade fram bland grafvarne. 0, hvilka skiftande minnen dessa dödens boningar kallade till lif! Jag kände ju eder alla medan I lefden, I, de senast hänsomnade. Med några bland eder förknippa sig minnen af min barndoms och ungdoms innerligaste lif, dess tro, dess vänskap, dess kärlek och dess förhoppningar. 0, flydda