Dagens Nyheter – 31 december 1874, sida 2

Och vi gingo fram och sågo åter stjernorna. I den stilla natten låg Lucilla försänkt i fridfull slummer. Genom fönstret blickade den klara stjernhimmelen in i hennes rum, och månen göt en krans af ljus kring hennes hufvud. De gyllene lockarne omgåfvo gom en förtjusande ram hennes hulda barna-ansigte, och hennes mun hviskade som en drömmande engel: Gud är kärleken! Det var det sista ordet i hehmes aftonbön, hvilken afväpnat den till hämnd redan upplyftade handen.